Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Roman och drama - Sterne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364 SENTIMENTAL JOURNEY
samt äro därför på sin plats. Den grace, av vilken Sterne
var mäktig, kommer här också vida bättre fram än i Tri-
stram Shandy. Men någon skarp observatör var Sterne
icke och hans betraktelser gå mycket sällan på djupet.
Man kan då fråga, huru en dylik författare kunde för-
värva sig — och delvis ännu äger — en popularitet, som
knappt kom en verklig storhet som Fielding till del. Ty
denna popularitet var nästan lika stark i Frankrike som i
England och blev sedermera kanske allra störst i Tyskland,
där man i Jean Paul fick en kopia, som var ännu mera
affekterad än originalet. Även till Sverige nådde denna
epidemi fram, och i C. F. Dahlgrens roman Nahum Fredrik
Bergströms krönika, som skrevs så sent som på 1830-talet,
möta vi en dylik Sterne-imitation.
Så vitt jag kan förstå berodde Sternes popularitet på,
att han verkligen kom med något nytt. Den starka senti-
mentaliteten var visserligen ej ny, ty den hade, såsom vi
sett, redan framträtt hos äldre franska och engelska för-
fattare, särskilt hos Young. Men hos Sterne fick den en i
någon mån ny form, den blev en för tidens smak tilltalande
blandning av småleende och tårar med en tillsats av litet
pjosk och stundom en dosis lascivitet. Det var denna
nya s. k. “humor“, som särskilt slog an i Tyskland och
där ytterligare utvecklades av Jean Paul. Jag kan taga
ett exempel — i ett oerhört starkt sammandrag, ty Sterne
äger en enastående förmåga att med tiotusen ord kunna säga,
vad en annan knappt kan säga i hundra. I Calais mötte Sterne
en gammal munk, som bad om en allmosa för sitt kloster.
Men Sterne avvisade honom: “Vi skilja på dem, som endast
äta sitt eget arbetes bröd, och sådana, som äta annat folks“.
Den stackars munken rodnade lätt, men svarade intet, lade
undergivet armarna över sitt bröst och drog sig tillbaka.
Men i det följande plågas Sterne av den ovänlighet, han
visat, och denna obehagliga känsla stegras än mer, då han
ser munken tillsammans med en dam, med vilken Sterne
just börjat en liten kurtis. Då munken utan allt agg bjuder
honom en pris snus ur sin enkla horndosa, blir Sterne så
överväldigad av ädel rörelse, att han räcker honom sin
snusdosa av sköldpadd, ber honom behålla denna, “och när
ni tar en pris, erinra er, att den var en fredsgåva från en
man, som en gång behandlat er ovänligt“. Bägge över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
