Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Den engelska vetenskapen - Samuel Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMUEL JOHNSON 385
klen, en saga, Ráselas, som i tendensen något påminner om
Candide, en skotsk resebeskrivning samt hans huvudarbete
Lives of the most eminent english Poets, som dock trycktes så
sent som 1781. Tre år därefter, 1784, slutade han sitt liv.
Hans rent litterära verksamhet kunde således ej motivera
den ställning, han intog, och denna berodde i själva verket
mest på hans personlighet. I nästan allt var denna olik
Voltaires. Först hans yttre. Samuel Johnson var en jätte-
lik gestalt, klumpig och otymplig, med fula, grova anlets-
drag, som dessutom vanställdes av koppärr. Vidare led han
av spasmer, var nästan blind på det ena ögat och med svag
syn på det andra. Hans observationsförmåga var därför
den minsta möjliga, han var fumlig och tankspridd, och hans
kläder lära hava lämnat mycket övrigt att önska. Peruken
visade här och var spår av brandskador, som uppkommit,
när Johnson i sin närsynthet satt ljuset allt för nära, då
han skulle läsa, rocken var oborstad och linnet ej vidare
vitt. Några fina vanor hade han under sitt litteratörsliv ej
förvärvat. Själv ansåg han sig vara en stor gourmet, men
var egentligen blott en fruktansvärd storätare utan minsta
bordskick. Han åt, så att svetten stod om honom och ådrorna
svällde i pannan, och utan att vara drinkare kunde han ock
i detta fall konsumera väldiga kvantiter: “rödvin är en dryck
för pojkar — yttrade han en gång —• portvin för män, men
den, som vill bli en héros, måste dricka brännvin.“
Denne bullrande, råbarkade jätte var således till sin yttre
apparition så olik den fine, kaffedrickande Voltaire som
möjligt. Även hans kvickhet var en annan. Om Voltaire
här gör intryck av en elegant fäktmästare, påminner John-
son om en tjocknackad engelsk boxare, och karaktäristiskt
nog mynnade hans sarkasmer ofta ut i oartigheter mot da-
merna. Då hans vän Boswell en gång berättade, att han
på en kväkarsammankomst hört en kvinna predika och
frågade, vad han tyckte om detta, anmärkte Johnson: “En
kvinna, som predikar, påminner mig om en hund, som går
på bakbenen. Hunden går ju inte vidare bra, men det är
mycket märkvärdigt, att den överhuvud kan gå“. I den
stilen voro ofta hans anmärkningar, och ingen kan mera
än han hava saknat Voltaires förmåga att säga komplimenter.
Men Voltaire hade också under nästan hela sitt liv vistats
på slott. I något dylikt hade Johnson troligen aldrig varit,
Schiick. Allmän litteraturhistoria. V. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
