Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Den engelska vetenskapen - Samuel Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 SAMUEL JOHNSON
ty han hade ej det ringaste intresse för förnäma bekant-
skaper, men i stället var han diktator på de klubbar, i vilka
han utgjorde medelpunkten. Den ryktbaraste av dessa var
the Literary Club, som stiftades 1764 och som en gång i
veckan sammanträdde på Turkhuvudet. Medlemmar voro
den dåtida engelska intelligensens spetsar: den store måla-
ren Sir Joshua Reynolds, politikern Burke, Goldsmith, Percy,
Garrick, Fox, Adam Smith, Gibbon, Sheridan, bröderna War-
ton m. fl., och huvudmannen var alldeles obestritt Samuel
Johnson.
Denna ställning berodde nog icke blott på hans kvickhet
och hans originella väsen, utan ock på hans karaktär, i
vilken flera av engelsmannens bästa egenskaper funnos för-
enade. Endast i en punkt hade Johnson ett drag gemen-
samt med Voltaire: han hade mycket starka fördomar, ehuru
visserligen helt andra än hans franska samtida. Han av-
skydde alla whigs och allt skotskt, gjorde ingen hemlighet
av denna antipati, och när han kom in på de kapitlen, kunde
han, som eljes var rättfärdigheten själv, bli alldeles för-
blindad. Framför skottarna föredrog han de då så förak-
tade irländarna: “De ha inte ingått någon sammansvärj-
ning för att narra världen genom att skryta över irländska
landsmäns förtjänster. De äro ett uppriktigt folk. Ingen
irländare säger ett gott ord om en annan irländare.“ Man
talar om den skotska lärdomen, men den erinrar “om bröd
i en belägrad stad. Var och en kan få en tugga, men ingen
får bukfylla“. Och då man invände, att Gud dock skapat
också Skottland, var Johnson genast färdig med sitt svar:
“Visserligen gjorde han det, men han gjorde det dugligt bara
för skottar. Och för övrigt är jämförelsen ej smickrande,
ty Gud har också skapat helvetet“. Detta hat mot Skott-
land var nog också en bidragande orsak till hans förbitt-
ring mot Ossian.
Men grunddraget i Johnsons karaktär var en omutlig,
manlig ärlighet. Sin mening sjöng han alltid ut med utan
alla omskrivningar, och hans sanningskärlek gick så långt,
att han stötte sig även på så pass vanliga konventionella
nödlögner, som att tjänaren för en mindre välkommen be-
sökare skulle åläggas uppgiva, att herrskapet ej var hemma.
Denna ärlighet gick mycket ofta till ren bufflighet. Men
efter sammandrabbningen hyste Johnson ej det ringaste agg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
