Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 DIDEROTS FILOSOFI
misstänka, att embryot, som i sig innesluter alla utvecklings-
element, har passerat en oändlig mängd organismer och
utvecklingsskeden, att det förflutit miljoner år mellan varje
dylikt skede och att andra, för oss okända utvecklingsskeden
ännu ligga i framtiden? Och han antyder ock, att det är
miljön, som driver fram utvecklingen: “Organen skapa
behoven, men åter igen är det behoven, som skapa organen“.
Men Diderot är ingalunda konsekvent. Ibland tar den
ena, ibland den andra riktningen hos honom överhand, och
idealisten och naturalisten stodo i ständig strid med var-
andra. Liksom hela upplysningen trodde Diderot på satsen
om mänsklighetens fortgående utveckling, särskilt på veten-
skapens obegränsade möjligheter, och i ett brev till M:lle
Voland anar han redan den elektriska telegrafen, misstänker,
att man en gång i framtiden skall kunna samtala med
städer på hundra mils avstånd. Men i andra arbeten, sär-
skilt i Supplément au voyage de Bougainville, ställer han
sig i det hela på samma ståndpunkt som Rousseau — och
jag skall sedan återkomma till denna punkt. Naturmänniskan,
vilden, är god, och det är civilisationen, som fördärvat
detta .naturbarn. Mänskligheten har således gått tillbaka.
Men i detta sammanhang är “civilisationen“ för honom
identisk med statslivet, lagarna och religionen, vilka för
honom, liksom för naturbarnet, framstodo såsom ett tvång;
då han förhärligar framåtskridandet, tänker han däremot
blott på vetenskapen. Och i sin naturalism går han längre
än Rousseau. Båda voro ju i hög grad moralister, och
trots all radikalism drog sig Rousseau för att anfalla den
hävdvunna moralen. Men Diderot, som ena stunden skriver
de mest patetiska, moraliska dramer, ryggar ej tillbaka från
att stunden därpå göra fullkomlig tabula rasa på all moral
i vanlig mening. Hans idealvilde känner intet moraliskt
tvång, icke ens blygsel: “utan skamkänsla fortplantar han
sig under fri himmel och vid full dag“. Bör honom är
blodskam ej något brott, ty det är icke skadligt varken
för det allmänna eller det enskilda bästa. Äktenskapet är
orimligt, ett mannens tyranni över kvinnan, och äkten-
skaplig trohet är ett vanvett — här har Diderot således
släppt naturbarnet fullkomligt löst och revolterat mot all
moral. Dygdeentusiasten har hastigt slagit om till ren
anarkist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
