Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIDEROTS KONSTKRITIK 487
Någon följdriktig, skarpsinnig tänkare var Diderot således
knappast. Ena stunden står han på idealismens tinnar, den
andra sjunker han ned till den mest krassa naturalism. Men
denna improvisator ägde dock en otrolig förmåga att “sätta
problem under debatt“. När han kommit in i en tankegång,
fullföljde han denna till slutet och drog sina slutsatser med
en ung, medeltida skolasts bekymmerslöshet för resultatet.
Mer än andra, mera kanske även än den vida mindre djärve
Voltaire, har han förmått sin samtid att tänka, det var
något smittande, medryckande i hela hans personlighet, och
mer än andra har han undergrävt den auktoritetstro, varpå
1700-talets samhälle och religion vilade. Men han var icke
endast negativ, ty i hans naturalism låg ock uppslaget till
ett positivt framtidsprogram. Hos honom — och Rousseau —
framträder först och skarpast den individualism, som är den
nya tidens signum i dess skillnad från klassiciteten. I denna
punkt är det han, som anknyter förromantiken till renässan-
sen, och hos honom löpa de bägge strömningarna inom tiden
samman. Han var på samma gång en av upplysningens
ivrigaste förkämpar och en av dem, som kraftigast förberett
det romantiska genombrottet.
Mindre betydande är han såsom konstkritiker, redan där-
för att hans kritiker under hans egen tid blott voro kända
inom en mindre krets. Den första — 1765 års salong —
återfanns i ett av Ludvig XVI:s skåp och utgavs 1795, de
övriga upptäcktes så småningom, men utgåvos först 1857.
Alla hade tillkommit för att hjälpa Grimm. I sin Correspon-
dence var denne skyldig att redogöra för de konstutställ-
ningar, som två gånger om året höllos i Paris, men då
Grimm själv föga intresserade sig för konst, bad han vän-
nen Diderot att skriva dem. Alltid färdig att hjälpa och
alltid upplagd att skriva, gjorde Diderot inga svårigheter,
och så tillkommo hans “Salons“, som börja 1759 och fortgå
till 1781. Diderot hade onekligen flera förutsättningar för
en konstkritiker. Under sin bohemientid hade han flitigt
umgåtts med målare och bildhuggare, han hade öga, för-
mågan att se och erinra sig kompositionen i en tavla, och
såsom kritiker utvecklade han sig, får mer och mer blicken
öppnad för den konstnärliga teknikens betydelse och är obe-
stridligen Frankrikes förste konstkritiker, visserligen betyd-
ligt underlägsen Winckelmann, som samtidigt uppträdde i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
