Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488 DIDEROTS KONSTKRITIK
Tyskland, men ingalunda idélös, om än här lika litet kon-
sekvent som annars.
En modern läsare, som erinrar sig kamratskapet mellan
18BO-talets litterära naturalism och det impressionistiska
måleriet, slås onekligen först därav, att Diderot, som eljes
var en så hänsynslös naturalist, såsom konstkritiker upp-
träder — i synnerhet i de äldre “Salons“ — såsom en all-
deles avgjord “substantialist“, vilken nästan uteslutande fäster
sig vid själva “tanken“ i en tavla, under det han däremot
ägnar mycket liten uppmärksamhet åt själva utförandet. Han
bedömer en målning icke såsom konstnär, utan såsom littera-
tör, och han medger detta själv. Konsten skulle hava samma
uppgift, som litteraturen enligt Diderot borde hava: den
skulle predika, t. o. m. deklamera, kämpa för moral, mot
förtryck och vidskepelse. Hubert Robert hade målat en
tavla, som framställde några ruiner, en rotunda, en obelisk,
en fontän o. s. v. Men varför — frågar Diderot — läser
man icke på obelisken en inskription: Trigesies centenis mil-
libus hominum cæsis Pompejus.1 — “Denna inskrift skulle
hos mig uppväcka den fasa, som jag hyser för ett odjur,
som gör sig en ära av att hava mördat tre miljoner män-
niskor. Dessa ruiner skulle då tala till mig.“ En tavla
skulle vara patetisk, moralisk, sentimental, den skulle liksom
Diderots dramer och hans konstkritiker förbättra människorna,
och den målare, som Diderot framför allt älskar, är därför
Greuze; vår Roslin, som en gång tävlade med denne om
ämnet “en far, som kommer hem till sitt gods och motta-
ges av sina barn“, råkar därför ut för Diderots högsta
misshag. Han medger väl, att själva målningen är tekniskt
förträfflig, kläder, draperier o. s. v. Men kompositionen är
dum, platt och ledsam, en kall ceremonibild. Han skulle
hava visat oss en hustru, som med öppna armar störtar mot
sin make, en man, som sluter henne till sitt bröst, barn-
barn, som skrika: god dag, morfar! Och till Greuze utropar
Diderot: “Mod, min vän Greuze, predika moral i målning!“
En tavla skulle således — såsom Eaguet anmärker — för
Diderot vara femte akten i ett drama. Som man ser, är
detta en vidare utveckling av Dubos’ konstlära.
Diderot såsom konstkritiker är identisk med författaren
till Le Fils naturel och alldeles en annan än den Diderot,
Pompejus till minne av tre miljoner slagna fiender.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
