Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502 DIDEROTS ESTETIK
kallade Diderot den mest tyske av Frankrikes författare,
hade detta omdöme ett visst fog för sig med hänsyn till
Diderots starka intresse för vissa estetiska teorier. Det var
dessa, som gjorde honom till dramatisk författare. Det var
också genom dem, som Diderot kanske mest påverkade sin
samtid, och vi skola därför skärskåda dem. Tyvärr måste
man ibland gissa sig till hans mening, ty han är långt
ifrån klar.
En huvudpunkt på programmet var naturalistens fordran,
att ett drama skulle ansluta sig till och återgiva verklig*
heten. I själva verket var ju denna fordran densamma,
som Boileau, Molière och Racine uppställt gent emot ba-
rocken. Men Diderot uppfattade verkligheten på ett annat
sätt än de. En första följd av hans utgångspunkt var, att
han upptog de “modernes“ sats om versens olämplighet;
den var onaturlig och skulle därför ersättas av prosan, som
ju användes i det dagliga livet. I praktiken förstod Dide-
rot dock icke att tillämpa sin teori, ty en prosa, sådan som
i hans dramer, har aldrig använts i något mänskligt sam-
tal. Men viktigare var, att det nya dramat icke blott skulle
sysselsätta sig med undantagsfallen, med konungarnas och
och de höges konflikter, utan stiga ned till vanligt folk,
till borgare, t. o. m. till arbetare, ty de stå oss närmare,
och deras öden röra oss därför vida mera. Tanken var ju
icke ny. Diderot hade lånat den från Lillo, och i tillämp-
ningen vågade han knappt gå så långt som denne. Men
han genombröt dock renässansestetikens skarpa skillnad mellan
tragedi och komedi. Mellan båda ville han lägga en för-
medlande länk. Människan — säger han — är icke alltid
förtvivlad och icke alltid glad. Det finnes därför något
mitt emellan komedi och tragedi, och såsom exempel hän-
visar han på Terentius’ Hecyra. Vilketdera slaget tillhör
ett dylikt stycke? Komedien? Man skrattar där ej. Tragedien?
Den rör sig ej med de stora passionerna, med fasa och med
medlidande. Och likväl intresserar ett dylikt stycke, är
mera verklighetstroget. Jag räknar det till le genre sérieux.
Någon ny upptäckt var detta icke. Ty redan före Dide-
rot hade dylika dramer skrivits av Nivelle de la Chaussée,
och skillnaden mellan dennes Comédie larmoyante och Dide-
rots genre sérieux är i varje fall mycket obetydlig. För
övrigt hade Diderot ett mycket svävande begrepp om le
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
