Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
504 DIDEROTS ESTETIK
En annan huvudpunkt hos honom framlägges kanske ännu
oredigare. Det är den, som riktar sig mot karaktärskomedien.
Man skall icke göra personerna till representanter för vissa
laster eller dygder utan låta deras karaktär bero av den
ställning, de intaga i samhället eller familjen, d. v. s. — för
att begagna Diderots term — av deras “condition“. Man
kan t. ex. framställa en domare, som råkar i konflikt mellan
sin ämbetsplikt och sin egenskap av far, son eller make.
Men också här kan man anmärka, att detta ej var något
nytt. Racine t. ex. ger oss i Bérénice just en dylik kon-
flikt mellan kejsarens plikt och älskarens kärlek. Även i
Le Cid är hjältens karaktär bildad av hans “condition“
såsom spansk riddare, dramat skildrar sedan striden mellan
hans “condition“ och hans böjelse, och i bägge styckena,
både i Le Cid och Le Eils naturel, rent av berusa sig
hjältarna av sina ädla känslor. Hos Moliere — t. ex. i
Georges Dandin — återfinna vi ock detta conditionbegrepp
såsom motiv. Men märkvärdigast är, att Diderots egna
dramer icke skildra någon dylik konflikt. Att Dorval är
naturlig son till Lysimond, är något för hans handlingssätt
alldeles likgiltigt, och striden står mellan hans vänskap och
hans kärlek, mellan dygd och lidelse. d’Orbesson i det
andra stycket kallas visserligen “père de famille“ och gråter
ymnigt, när barnen ej hava förtroende för honom eller
vägra att göra, som han vill, men han är snarast en bifigur
i dramat, och i någon egentlig konflikt råkar han icke.
Även här låg likväl en riktig, ehuru mycket oredig tanke
till grund för teorien. De färdigbildade karaktärer, med
vilka La Bruyères efterföljare rört sig, föreföllo Diderot med
rätta onaturliga. Varje person tar dock intryck av miljöen.
En individ med anlag för girighet blir domare, familjefader
o. s. v., och av denna miljö danas en i viss mån ny karak-
tär. Detta är den tanke, som ligger bakom Shaksperes
stora karaktärsskapelser, bakom Macbeth, Antonius, Timon.
Shakspere kände ej 1700-talets miljöteori, men i viss mån
tillämpar han den likväl. Macbeth är vasallen — det är
hans “condition“ — och det är kampen mellan vasallens
hedersbegrepp och hans ärelystnad, som utbildar karaktären.
Men varken i teorien eller praktiken förstod Diderot att
göra något av detta tankefrö. Han hade tydligen stött sig
på, att den ginge, den obeslutsamme etc, voro rena abstrak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
