Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506 DIDEROTS ESTETIK
som Diderots. Dygd, plikt och last äro förmodligen de
ord, som oftast förekomma i hans stycken, och ett drama
skiljes enligt hans teori knappt annat än till formen från
en predikan. Men i detta fall drog han blott ut konse-
kvensen av en gammal åsikt. Lika litet ny var läran om
de starka- passionernas betydelse för dikten. Den hade för-
kunnats förut av Dubos. Men Diderot tog upp denna tanke
såsom eget barn. Personerna i hans stycken hava ofta
svårt att tala för idel lidelse, och mycket ofta uttrycka de
sig med interjektioner och avbrutna meningar. Diderot fram-
håller också mycket starkt gestikulationens stora betydelse:
rösten, tonen, gesten —• det är detta, som griper oss vid
framställningen av de stora lidelserna.
Diderot har således utan tvivel givit många uppslag,
även om han själv ej klart fattade deras innebörd, även om
de ej voro nya och även om han ej hade förmågan att
omsätta sina idéer i poesi. Han var blott teoretiker — och
en dålig teoretiker — men han hade en viss blick för den
riktning, i vilken utvecklingen skulle gå, och hans fram-
ställning har en värme, som gav växtkraft åt de tankefrön,
han utkastat. Och i hans personlighet förena sig på ett
egendomligt sätt de olika riktningarna inom tiden. Han var
framför allt upplysningsfilosof, Voltaire är för honom år-
hundradets store man, han är en bland dem, som gå längst
i kristendomshat, hans författarskap rör sig blott om teser,
som han försvarar, och hela hans liv var en kamp för för-
nuftet och mot fördomarna. Men samtidigt är han en
representant för den sentimentalitet, den känsloestetik och
det natursvärmeri, som sedan komma fram i Sturm und
Drang, och han gör dock ett försök att bryta det fransk-
klassiska dramats stränga regler. Och till sist finnes det
hos honom också en rent romantisk sträng, toner, som erinra
oss om Chateaubriand. Jag behöver blott för att visa detta
citera ett parti ur hans Entretiens sur le Fils naturel. Jag
gör det på franska, då en stor del av dess bouquet skulle
försvinna vid en översättning: “Le lendemain, je me rendis
au pied de la colline. L’endroit était solitaire et sauvage.
On avait en perspective quelques hameaux répandus dans la
plaine; au-delà, une chaîne de montagnes inégales et déchirées
qui terminaient en partie l’horison. On était á l’ombre des
chênes, et l’on entendait le bruit sourd d’une eau souterraine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
