Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Dramat - Beaumarchais och komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524 BEAUMARCHAIS’ DRAMER
skriver i början av Le Barbier, är visserligen icke i enskild-
heterna Beaumarchais’ egen, men de stora dragen äro dock
desamma. Han har vidare Beaumarchais’ esprit, hans goda
lynne, hans oförsynthet, hans smak för intriger och framför
allt hans fria moral. Sedan Sedaine läst manuskriptet, skrev
han till Beaumarchais och tackade honom : Figaro var teck-
nad med ett sådant liv, att “man kunde tro er själv vara en
smula Figaro“. Hallays jämför också Figaros Bröllop med
Rousseaus Confessions: “Det är målarens eget självporträtt.
Han har på detta iklätt sig en karnevalsdräkt, men det är
hans drag, hans blick och hans löje.“
Men därjämte är Figaro något annat och mer. Han är
fransmannen med dennes fel och älskvärda egenskaper: det
goda lynnet, kvickheten och den moral, som vi känna till
ända från Roman du Renart, fableauernas hjälte, spjuvern
med ett icke särskilt dåligt hjärta, men med ett vida bättre
huvud. Och hur ypperligt tecknade äro ej även de andra
figurerna: Almaviva, grand seigneur, älskvärd och imposant,
även då han misslyckas, Rosina, som trots sin dygd ej kan
dölja en viss sentiment för den lille, oskuldsfulle pagen, och
Suzanne, förtjusande i sitt koketteri och kanske ej fullt så
dygdig, som Beaumarchais tror. Figaro — säger en kritiker
— bör icke göra sig för säker, ens sedan han blivit gift, ty
Almaviva kan då måhända lyckas bättre. Och så Chérubin!
Det är — skriver Larroumet — historien om le petit Jehan
de Saintré och la dame des Belles-Cousines, som här går
igen. Men hur snillrikt är den icke utförd. Man kunde
tro sig hava ett motiv från renässansen, översatt av Boucher
och ännu en gång överarbetat av Greuze. Den förre har
skänkt bilden dess “esprit de volupté“, den senare dess
sentimentala grace.
Och till sist: den dramatiska formen för det hela. Det
är från Beaumarchais, som den moderna franska teatern fått
den raska takten och den sprittande kvicka, naturliga dialo-
gen, och det är han, som både avslutar 1700-talets komedi
och bildar övergången till det nästa århundradets.
Dock får erkännas, att styckets första framgång till den
väsentligaste delen berodde på andra faktorer än dess rent
litterära förtjänster. Beaumarchais själv var ingen revolu-
tionär. Tvärtom. Han ville varken avskaffa konungamakten
eller adelskapet; det senare hade han själv köpt för dyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
