Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Dramat - Beaumarchais och komedien - Tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEAUMARCHAIS’ DRAMER 5 2 5
pengar. Han var en äventyrare och. en aflärsman, men alls
icke politiker, även om han för spelets skull var road av
den politiska intrigen. Och hans stycke hade i sig själv
heller icke någon politisk tendens. Men å andra sidan var
hela atmosfären laddad med politik, och man lade in politik
i allt. Genom Ludvig XVIrs förbud hade Figaros Bröllop
blivit en partisak, dess framgång var säker, redan långt före
den första representationen, och då publiken, som tvingat
fram stycket mot konungens vilja, hälsade det med frenetiska
applåder, gällde dessa applåder, såsom Hallays anmärker, i
främsta rummet den allmänna opinionen — publiken applå-
derade åt sig själv. I varje replik vädrade man en beslöjad
anspelning, och för 1780-talet blev Le Mariage de Figaro
framför allt ett revolutionsstycke, ett angrepp på den adel,
mot vilken revolutionen några år senare framför allt riktade
sig.
För en historiker får därför — såsom Larroumet anmärker
— den fjärde akten en nästan luguber bismak. Vid de
festliga tonerna av Folies d’Espagne defilerar hela bröllops-
tåget förbi greven och grevinnan. Endast tio år till —
och hela detta följe skall vandra till schavotten, icke blott
Almaviva och hans grevinna, utan också Figaro. Väl skall
han vara med om att storma Bastiljen, han skall hålla tal
i Palais-Royals trädgård, men han skall till sist, trots sitt
goda huvud, bli angiven för förräderi och sluta, även han,
på stupstocken. Det är detta, som kastar sin skugga över
dramat. Det skildrar för oss ett samhälle, som är dömt till
undergång, som dansar på en vulkan, som själv icke har en
aning om det vemod, som för oss vilar över dess livsglädje.
Men för litteraturhistorikern ger dock detta vemodsdrag en
ny charme åt det sista stora alstret av 1700-talets lust-
spelskonst.
TRAGEDIEN
Det franska lustspelet hade under 1700-talets senare del
att uppvisa två mästerverk, Beaumarchais’ båda komedier.
Den franska tragedien däremot kunde varken leva eller dö.
Väl möter man även här ansatser till ett genombrott, men
hur radikal man än var inom politik och religion, vågade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
