Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Dramat - Tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SHAKSPERE I FRANKRIKE 535
blev Shaksperes ivrigaste motståndare. Hettner har visser-
ligen alldeles rätt däri, att han egentligen aldrig ändrade
ståndpunkt, ty redan då han först yttrade sig om honom,
betraktade han honom såsom en genialisk, men barbarisk
vilde. Men tonen blir en annan. Felen, som förut haft
formen av medgivanden, bli nu huvudsaken, och förtjäns-
terna erkännas mycket ovilligt. Då Letourneurs översätt-
ning kom ut, blev den gamle på Ferney rent upprörd. Har
ni, skrev han, “läst de två band av detta elände, i vilka
Shakspere uppställes såsom det enda mönstret för en sann
tragedi? . . . Skall denna skymf tålas, som han tillfogat
Frankrike? Blodet kokar i mina gamla ådror, då jag talar
därom. Men det värsta är, att det där odjuret har ett parti
i Frankrike för sig och att det är jag, som först talat om
den där Shakspere.“ Redan 1761 hade han under en
pseudonym uppträtt mot denna Shakspereomani, och på 1770-
talet blevo hans angrepp än häftigare. Men i själva verket
hade de en motsatt effekt mot den åsyftade: de framkallade
en diskussion och länkade uppmärksamheten på Shakspere.
Och det behövdes, ty trots Voltaires tidigare beröm tyckes
man i Frankrike föga hava känt till honom.
Först 1745 —1748 kommo de tidigaste översättningarna
ut i La Places Théâtre anglais. De äro mycket underhaltiga,
och först 1776 började Letourneur utgiva sin fullständiga
tolkning. I denna gör han en i det hela ovanligt sund
värdesättning av Shakspere: “Aldrig har ett snille trängt
djupare in i människohjärtats avgrunder eller bättre förstått
att låta passionerna tala naturens språk. Bördig såsom denna
ger han åt alla sina personer denna karaktärens rikedom på
nyanser, som naturen skänker de individer, hon alstrar.“
Men i själva verket fäste sig 1700-talets publik mindre
vid den överlägsna psykologien än vid andra egenskaper,
som man trodde sig upptäcka hos detta naturgeni. Man be-
höver blott observera, att Shaksperes komedier och sagospel
gå alldeles ouppmärksammade förbi; om dem talar man aldrig,
blott om hans tragedier. Och det, vid vilket man hos dem
fäste sig, var för det första Shaksperes obekantskap med de
tre enheterna, ty i friheten från deras tvång låg något
lockande, revolutionärt, som tilltalade tiden. Vidare fann
man här just det mera rörliga drama, som hägrat även för
Voltaire, och för det tredje och framför allt greps man av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
