Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Dramat - Tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536 SHAKSPERE I ERANKRIKE
den styrka, med vilken passionen här uttrycktes. Ty detta
motsvarade den estetiska teori, Dubos’, som allt mer och
mer gjorde sig gällande. De bearbetningar för fransk scen,
som Ducis nu började göra, äro därför ytterst karaktäristiska
för tidens smak. De äro alls icke trogna, själv hade Ducis
ej ens underkastat sig besväret att lära sig engelska, och
hans bearbetningar närma sig därför mycket ofta travestier.
Hans Hamlet kom ut 1769, och sedan följde Romeo och
Juliet, Lear, Macbeth och Othello (1792). Under Ducis’
hand bliva dessa sorgespel något helt annat än originalen.
Shakspere har — såsom Petit de Julleville anmärker — för-
vandlats till en predikant i 1700-talets stil, en predikant
av moral och dygd, av heroism och ädla känslor, han har
blivit sentimental och filosofisk, de patetiska ställena över-
drivas så att de bliva parodiska, och Shakspere göres till en
representant för le genre terrible. I det syftet förbättrar
Ducis ständigt sin text. Man behöver blott taga kännedom
om hans på detta sätt förbättrade Hamlet. Ofelia är hos
Ducis icke dotter till Polonius, utan till Hamlets farbroder.
Hamlet är kär i henne, hon i honom, och man har därför
fått en ny konflikt, som icke fanns hos Shakspere: Skall
Hamlet döda sin älskades far och skall Ofelia i så fall kunna
räcka honom sin hand? Men även själva huvudkonflikten är
ny. Anden uppenbarar nämligen, att han mördats såväl
av sin broder som av sin maka och ålägger Hamlet att till
hämnd döda bägge. Skall Hamlet nu bli moderdråpare?
Hela femte akten ägnas åt detta intressanta problem, som
emellertid löses på det lämpligaste sättet, därigenom att hon
dödar sig själv. Därpå slutar det hela lyckligt. Hamlet
dräper sin farbror och utropas till kung. Även Lear slutar
lyckligt, likaså Othello, missförståndet upptäckes i tid, och
Desdemonas far ger paret sin välsignelse.
Voltaire hade onekligen en viss rätt att bliva rasande, ty
ett dylikt drama visade, att disciplinen hotade att alldeles
försvinna. Men det klassiska franska dramats dödskamp blev
ovanligt långvarig. Ducis’ Hamlet hade kommit ut 1769, och
först 1830 uppfördes Victor Hugos Hernani, som betecknar
en ny stils seger. Under denna långa mellantid möta vi knappt
några nya uppslag av betydelse för den europeiska littera-
turens utveckling, och jag vill därför ej upptaga utrymmet
med en redogörelse för republikens och kejsardömets drama.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
