Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - André Chénier och lyriken - Lyriken före Chénier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRÉ CHÉNIER OCH LYRIKEN
LYRIKEN FÖRE CHÉNIER
Att det filosofiska århundradet skulle sakna en äkta lyrisk
diktning, var en naturlig sak. Någon dylik hade ej funnits
sedan Ronsards dagar, och den enda verkligt lyriska begåv-
ning, vi under 1600-talet möta, är den helleniskt bildade
Racine. Men han hade endast sällan givit denna lyriska
ådra fritt lopp och hade ägnat sig nästan uteslutande åt
dramat. Upplysningen, då allt intresse absorberades av teser
och teorier, var naturligtvis ännu mindre än Descartes’ år-
hundrade en lyrikens tid. Men i ett avseende kan dock
1700-talet sägas hava till fulländning bragt en diktart, som
visserligen ej är rent lyrisk, men dock står lyriken nära.
Jag avser vad man plägar kalla: poésie fugitive eller
denna bagatellpoesi, på vars utmejslande den franska littera-
turen arbetat ända sedan Marots dagar. Här fordras icke
känsla, men grace och esprit och en bakgrund av hög
sällskapskultur. Och dit hade man nått. Mästaren på detta
område var Voltaire, och såsom exempel på hans förmåga
att säga spirituella artigheter, kan det vara nog att anföra
hans bekanta dikt till den tjugoettåriga prinsessan av Preussen,
sedermera vår drottning Lovisa Ulrika:
Souvant un peu de vérité
Se mêle au plus grossier mensonge.
Cette nuit, dans l’erreur d’un songe,
Au rang des rois j’était monté.
Je vous aimais, princesse, et j’osais vous le dire!
Les dieux à mon réveil ne m’ont pas tout ôté:
Je n’ai perdu que mon empire.
En dylik liten dikt verkar ju såsom en sachsisk porslins-
pjes från samma århundrade. Den äger elegansen, behaget,
den fina formen, men till den stora konsten hör den ej.
Och högre kunde förnuftets århundrade ej komma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
