Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - André Chénier och lyriken - Lyriken före Chénier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538 DET PINDARISKA ODET
Likväl möter man massor av poeter, som för sin tid voro
berömda såsom lyriker — Lebrun, Jean-Baptiste Rousseau,
Dorât, Parny m. fl. Men i själva verket beteckna de lyrikens
fullständiga förfall. Deras olycka var, att de icke ville stå
kvar på Boileaus ståndpunkt: att innehållet i en dikt borde
klädas i den enklast och klarast möjliga form. Så vida
man överhuvud ville skriva vers, kunde man icke längre
tillämpa denna sats, ty med det allt torrare och allt mera
prosaiska innehållet skulle detta hava lett därhän, att man
blott skrivit avhandlingar på prosa i stället för dikter. Det
enda, som skilde dikten från prosan, var således formen.
I stället för att uttrycka en prosaisk tanke prosaiskt, skulle
den uttryckas genom poetiska omskrivningar. Petit de
Julleville har därpå anfört ett roligt exempel från Jean-
Baptiste Rousseau. Satsen “i dag är den första oktober“
uttryckes på följande sätt: “Redan hade Plejadernas bort-
gång kommit styrmännen att draga sig tillbaka och redan
hade de sorgsna hyaderna tvingat de frusna dryaderna att
söka skydd i klipporna. Clytias flyktiga älskare smeker ej
längre våra väderstreck, och snart skall Orthias obändige
make bringa oss de Skytiska fjällens rimfrost.“ Men detta
är ju den rena och oförfalskade barocken, och 1700-talet
hade således återvänt till den stilförskämning, som Boileau
och Molière för alltid trodde sig hava dräpt.
Denna barock florerade särskilt inom det s. k. pindariska
odet. För detta hade t. o. m. Boileau medgivit en viss frihet:
Son stile impétueux souvent marche au hazard,
Chez elle un beau désordre est un effet de l’art.
På detta tog man fasta, och dessa “fria“ poem, som
fylldes av “en gudomlig hänförelse“ och “ett poetiskt rus“,
blevo allt vanligare — de la Motte skrev ett dylikt ode
över en medaljsamling. Det naturliga, för vilket Boileau
ivrat, hade i det pindariska odet ersatts av “det sublima“,
varmed man förstod “en ny, djärv och väl uttryckt tanke“
— såsom t. ex. den vi nyss mötte hos Jean-Baptiste Rousseau.
Denna barockstil med dess långsökta och dunkla omskriv-
ningar bemäktigade sig även dramat, och t. o. m. Diderot,
som ville vara naturalist och skrev på prosa, förfaller i
denna till ett dylikt febuseri. I stilistiskt avseende har
1700-talet således kommit tillbaka till tiden före Boileau.
Dock är det en författare, som verkligen kommer med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
