Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - André Chénier och lyriken - Lyriken före Chénier - Neoklassiciteten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LE FEANC DE POMPIGNAN 5 39
en nyhet. Det är Jean-Jacques Le Franc de Pompignan.
Han skrev religiösa dikter, till en stor del parafraser av de
bibliska, och i dessa visar han sig — liksom Lowth —
hava sinne för den rent poetiska skönheten i Psaltaren och
profeternas diktning. Han lånar dess djärva bildspråk och
förfäktar, att dylika lån blott lända till det franska dikt-
språkets rikedom. Men i encyklopedismens tidevarv står
den troende Pompignan snarast såsom en isolerad företeelse,
en efterbliven från Bossuets dagar, och den kamp, som han
särskilt i Franska Akademien förde mot Voltaire och encyklo-
pedisterna, kastade ett visst skimmer av löje över honom
och hans verksamhet. Någon starkare lyrisk känsla hade
han för övrigt icke, inverkade föga på sin samtid, och det
lyriska och religiösa genombrottet i Frankrikes litteratur
skedde icke med någon poet, utan med en stor prosaist —
med Jean-Jacques Rousseau.
NEOKLASSICITETEN
Men oberoende av Rousseau fick Frankrike en betydande
lyrisk skald, den förste sedan plejadens dagar: André Chénier.
Utgångspunkten för honom var en annan än för Rousseau,
och hans framträdande sammanhänger i stället med den
neoklassiska rörelse, som vid denna tid gör sig gällande i Europa
— i Frankrike dock svagare än i England och Tyskland.
1700-talet betecknar i Frankrike de grekiska språkstu-
diernas djupaste förfall. Om trettio år — skrev en lärd
jesuit — skall det här i Paris ej finnas en enda person,
som kan läsa en grekisk bok. Ingen av de ledande var
någon hellenist. Rousseau kunde ej grekiska, Voltaire,
Diderot och D’Alembert ytterst obetydligt. Och enligt den
teori, som var den härskande, de “modernes“, var en dylik
kunskap också överflödig; tack vare framåtskridandets lag
hade den nya tiden hunnit vida om grekerna och hade
intet att lära av dem. Den obestridliga ytlighet, som är
betecknande för upplysningstidens bildning, gjorde också
den tidens författare ovilliga mot en mödosam filologisk
forskning. I en dylik såg man numera blott en rest av
1600-talets lärda pedanteri.
Men å den andra sidan fanns dock äyen i Frankrike en,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
