Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - André Chénier och lyriken - Neoklassiciteten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540 GLUCK
om ock svag rörelse i motsatt riktning. Genom Montesquieus
undersökningar hade visserligen blott Roms — och ej Grek-
lands — fosterlandsälskande krigare och statsmän fått en
ny popularitet, och på den franska revolutionens tid steg-
rades än ytterligare detta politiska antiksvärmeri, tog sig
då även ett uttryck i klädedräkten och i den bildande
konsten. Men ojämförligt starkast framträder denna neo-
klassicitet inom 1770-talets opera.
Såsom vi minnas hade operan uppstått, omkring år 1600,
såsom en frukt av tidens antikstudier. Man hade med rätta
funnit, att den grekiska tragedien icke var ett retoriskt
taldrama som Senecas utan till en väsentlig del ett musik-
drama. Operan skulle nu bliva denna återupplivade grekiska
tragedi. Men knappt hade de första operorna skrivits,
förrän senrenässansen övergick i barock, och med denna
utveckling följde även operan — man kan t. o. m. säga,
att det framför allt var där, som barocken bet sig fast.
Den, som återförde operan till dess utgångspunkt, var
Gluck, delvis under intryck av Klopstocks antikiserande
diktning. Jag söker — skrev han — “återföra musiken
till dess sanna bestämmelse: att understödja diktverket, att
förstärka känslans uttryck och situationens intresse utan att
avbryta handlingen“. Hans första opera i denna stil, Orpheus
med text av Calzabigi, uppfördes i Wien 1762. Sedan
följde Alceste. Men i Tyskland lyckades Gluck ej att fullt
slå igenom, och han vände sig därför till Frankrike, där
hans Iphigenia i Aulis 1774 uppfördes. Visserligen rönte
han även här motstånd av de båda partier, som dittills
bekämpat varandra, anhängarna av den italienska och av
den franska musiken, men efter Iphigenia i Tauris blev
hans framgång hel och obestridd.
Det kan ifrågasättas, synes det mig, om man någonsin
kommit den grekiska anden närmare än i dessa klassiska
mästerverk. Det är väl sant, att grekerna själva troligtvis
ej hade någon musik i vår tids mening, att en grekisk
tragedi, sådan den uppfördes på Dionysosteatern, skulle
förefalla oss barbarisk. Men vill man översätta det intryck
en dylik tragedi bör hava gjort på åskådaren, kan man ej
göra detta bättre än Gluck. Hans musikdramer äga samma
höga, allvarliga, stränga, nästan religiösa skönhet som en
tragedi av Sophokles, vid sidan av den bli Goethes tragedier,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
