Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - André Chénier och lyriken - André Chénier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHÉNIER SOM LYRIKER 545
provisator, utan filade ständigt på sin vers. Och vidare bör
skaldens fantasi alltid ledas av bon sens och. la raison —
här äro vi åter tillbaka till Boileau. Någon genomtänkt
estetisk teori hade Chénier således knappt vid denna tid,
och. såsom något manifest för en ny skola kan dikten ej
betraktas. Egendomligt nog försökte sig Chénier också trots
sitt kristendomshat på ett bibliskt poem, Suzanne, där han
tydligen fått uppslaget från Milton, som trots den olika
världsåskådningen likväl tyckes hava imponerat på honom.
Så vitt jag kan erinra mig, är Chénier den ende av 1700-
talets fransmän, som tagit något intryck från den store
puritanske skalden, vilken däremot fick så stor betydelse
för den tyska litteraturen.
Men dessa dikter skrevos, innan Chénier funnit sig själv,
och även hans Le Jeu de Paume skiljer sig i stilen föga
från Lebruns pindariska oden. Såsom ett slags skolövningar
torde man ock kunna betrakta hans Elégies. Mönstren äro
icke grekiska, utan romerska — Tibullus, Ovidius och
Propertius — och erotiken gör här intryck av att vara
tämligen litterär och overklig. I sina anteckningar anger
Chénier dem ock såsom imitationer. Men stundom bryter
även här fram en äkta känsla, något av Chéniers innersta
väsen. Redan Chateaubriand greps av en dylik dikt, där
han återfann den melankoli, den världssmärta, som han
själv tecknat i sin René. Ny var denna ju icke ens för
1700-talet. Uppslaget kommer från Young, och redan före
Chénier hade denna världssmärta fått sitt nästan klassiska
uttryck i Goethes Werther. Men dem kände Chénier icke
till, och hans dikt är äkta och sann, det första och nästan
enda uttrycket inom den franska 1700-talsdiktningen för en
stämning, som låg hos hela tiden och som sedan skulle
bryta fram i romantiken.
Den verklige Chénier hava vi först i hans bukoliska
dikter, i hans ekloger och idyller. I dem möter oss det
franska 1700-talets neoklassicitet. I det hela hade ju den
grekiska litteraturen jämförelsevis litet inverkat på den äldre
diktningen. Renässansen hade imiterat Ihaden, inom dramat
hade Sophokles och Euripides varit mönster — Aiskhylos
däremot knappt för någon annan än Milton. Nu däremot
blir den Homeros, som man efterbildar, Odysséens författare,
och vidare kommer nu Theokritos att spela en stor roll,
Schiick. Allmän litteraturhistoria. V. 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
