Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - André Chénier och lyriken - André Chénier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546 CHÉNIEB SOM LYRIKER
men särskilt för Chénier får den s. k. antologien eller de
här förut (I: 84) omtalade “Anacreóntica“ från sengrekisk
och byzantinsk tid en avgörande betydelse. Hans bästa
stycken äro dylika små graciösa genrebilder såsom le Mendiant
och L’Aveugle, i vilken senare dikt han ger en rent antik
och troligen fullt sann bild av den blinde aoiden Homeros,
huru han på sin vandring kommer till en by och får gäst-
vänskap och skydd. Det är Theokritos’ idyll, som här går
igen. Men mästerstycket är La Jeune Tarentine. Hela
dikten upptar blott omkring trettio versrader, men varje
rad är rent klassisk. Innehållet är enkelt. Den unga flickan
smyckas till brud, men på färden till bröllopet faller hon
från skeppets framstam och drunknar. Man har jämfört
denna dikt med de förtjusande s. k. Tanagrafigurer, som
för icke så länge sedan upptäcktes och som visade oss en
ny, förut okänd art av antikens konst. La Jeune Tarentine
äger samma utsökta behag, samma elegans i utförandet,
samma förmåga att verka med enkla medel och samma
klarhet i formen. Hela uppfattningen är rent hellenistisk
och även uttrycken. Det finnes nämligen knappt en rad
i hela dikten, till vilken man ej kan visa upp en antik
parallell. Dylika lån voro ju, särskilt under renässansen,
ytterst vanliga, men hos Chénier hava de en annan karaktär.
De uttryck och bilder, han mindes från sin läsning, hava
redan smält tillsammans med hans egen fantasi, blivit hans
egna, det hela har fått en prägel av honom själv, under
det att lånen hos de andra verka såsom en hop av mot
varandra skärande mosaikbitar. I det ena fallet får man
ett intryck av ett lärt, filologiskt arbete, i det andra av ett
i form och innehåll klassiskt konstverk. Och klassisk är
även själva stilen. Chénier har nu alldeles övergivit det
“pindariska“ odets långsökta, inkrånglade omskrivningar,
han uttrycker sig enkelt, nästan med den homeriska rea-
lismen, och man behöver aldrig fundera över meningen med
hans bilder. I dessa dikter har Racines klassicism vänt
tillbaka, ånyo genom en impuls från antiken, och från
1700-talets barockstil har Chénier gjort sig fri. Versen har
blivit naturligare, friare, därigenom att han ej alls skyr
enjambementen.
Höjdpunkten av sitt skaldskap nådde Chénier dock under
sin sista tid, då han diktade med döden inför ögonen. Nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
