Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - André Chénier och lyriken - André Chénier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHÉNIER SOM LYRIKER 547
skrev han sina lambes och sina Odes. I de förra gav han
luft åt sin harm mot terreurens män, mot dem, som för-
rådde den frihet, åt vilken han ägnat sin ungdoms renaste
kärlek. Förebilden var här Arkhilokos, vars jamber han
kände genom Horatius’ efterbildningar. I allmänhet sättas
de mycket högt av franska kritiker. Men mig förefaller
det, som om vreden här fått en för stark makt över skalden,
och den bäst lyckade jamben synes mig därför vara den
tionde med dess vemodsfulla anslag:
Comme un dernier rayon, comme un dernier zéphire
Animant la fin d’un beau jour,
Au pied de l’échafaud j’essaye encore ma lyre,
Peut-être est-ce bientôt mon tour.
Chénier var innerst en vek drömmare, och detta kommer
kanske bäst fram i en bland hans skönaste dikter, som han
likaledes skrev i fängelset, medan han själv väntade på att
föras ut till guillotinen. I fängelset befann sig ock en
M:lle de Coigny, och i hennes mun lade han den underbara
dikten La jeune Captive, som genomströmmas av en ung
kvinnas hela kärlek till livet:
L’épi naissant mûrit de la faux respecté;
Sans craint du pressoir le pampre tout l’été
Boit les doux présents de l’aurore;
Et moi, comme lui belle et jeune comme lui,
Quoi que l’heure présent ait de trouble et d’ennui,
Je ne veux point mourir encore.
Det hela klingar ju nästan såsom ett lärkkvitter, och
Chénier har här fått fram det välljudande franska språkets
mest välljudande ord, så att denna dikt blott genom sin
musik kan verka även på den, som ej förstår innehållet.
Överhuvud var Chénier en mästare i denna språkets musik,
för vilken hans filosofiska samtid saknade öra. Men knappt
någonstädes i hans diktning kommer denna välklang fram
som här.
Medan han ännu höll sig dold i Versailles, skrev han
några andra oden, till Fanny, under vilket namn dolde sig
en madame Laurent Lecoulteux. Den försynta, något bleka
känsla, som dessa dikter andas, var tydligen ett uttryck
för det veka drömmarlynnet hos skalden. Men att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
