Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Rousseaus första Discours
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRSTA DISCOURSENS ORIGINALITET 569
demiens annons publicerades, kom han till mig för att råd-
göra, vilket parti han skulle taga. ’Ni kommer att taga
det, som ingen annan kan taga!’ ’Ni har rätt’ sade han“.
Själv skriver Rousseau: “Då avhandlingen var färdig, visade
jag den för Diderot, som var nöjd med den och gav mig
anvisning på några rättelser“. Sedermera var det Diderot,
som under Rousseaus sjukdom gav ut avhandlingen. Att
det hela skulle hava varit någon drift med Rousseau, är
således ett orimligt antagande.
Det naturliga förloppet var antagligen ungefär sådant,
som Rousseau skildrar det. I ett ögonblick trängde sig en
massa av idéer på honom, vilka förut mer eller mindre
latent hade funnits hos honom, en del, som han burit på
under åratal, utan att kunna reda ut dem, andra sådana,
som voro minnen av hans samtal med Diderot, vilken i
mångt och mycket var hans meningsfrände. Efter fram-
komsten till Vincennes kom han att tala med Diderot om
saken, gav ett utkast till sitt svar, vilket gillades av Dide-
rot, och så skrev han ned det — ett parti skulle han för
övrigt enligt egen uppgift redan hava skrivit ned på vägen
till Vincennes. Som sagt framkallade skriften en våldsam
uppståndelse, och därpå var ju ej att undra, då Rousseau
här trädde i opposition mot upplysningens alla fundamen-
talsatser. Stridsskrifter i massor utkommo mot honom —
en bland de viktigaste var av Ludvig XV:s svärfar, konung
Stanislaus — och på dessa svarade Rousseau med både gott
lynne och talang. Han retirerade skickligt från de para-
doxer, som icke kunde försvaras, modifierade i viss mån sin
ståndpunkt, men å den andra sidan fördjupade han den på
flera punkter och gick ofta längre i radikalism.
Själva avhandlingen är, såsom redan av referatet fram-
går, alls icke väl skriven, och Rousseau är här ännu icke
den store stilist han sedan blev. I sina Confessions erkän-
ner han det själv: den hade visserligen, säger han, värme
och kraft, men saknade logik och ordning. Hans historiska
vyer äro ofta rent barnsliga, och det möter naturligtvis ej
den ringaste svårighet att vederlägga ett arbete, som nästan
uteslutande består av halvsanningar och ohållbara paradoxer.
Men Rousseau — liksom Thorild och Strindberg — tillhör
de författare, som man ej kan kritisera enligt den vanliga
metoden. De äro ej vetenskapsmän, utan lyriker, och böra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
