Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Rousseaus första Discours
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRSTA DISCOURSENS BETYDELSE 5 7 1
seglingskonsten. Moralens betydelse hade ju förut fram-
hållits av en mängd andra, även hans fordran på individualism
låg i hela tidsströmningen, och hans religiositet var i själva
verket blott en ny form av pietismen. Och dock kan man
säga, att den “rousseauism“, som nu utbredde sig till hela
Europa var något nytt. Det nya låg icke i själva idéinne-
hållet, utan i tonen, timbren. Från att hava varit filosofi,
teologi, moral blevo dessa idéer nu lyrik, och det är detta,
som kännetecknar rousseauismen. Denna har många skift-
ningar, den kan rymma starkt motsatta åsikter, är ingen
genomtänkt filosofisk åskådning; den är en viss stämning,
entusiasm. Madame de Staël har funnit det riktiga ordet
om Rousseau: Il n’a rien inventé, mais il a tout enflammé.
Denna karaktär får rousseauismen till en del därför, att
den hos dess upphovsman knappt var frukten av ett tanke-
arbete, utan utvecklats ur hans innersta, halvt omedvetna
känsloliv. Redan i denna första Discours märka vi nämligen
stämningar, som knappt kunnat vara Rousseau helt medvetna.
Jag fäster mig då icke vid det pietistiska och jansenistiska
inslaget, vilket vi kunna spåra tillbaka till hans samvaro
med Madame de Warens. Men den Calvinism, som ligger
bakom hans utfall, går längre tillbaka, till Rousseaus gossår,
och var honom själv troligen omedveten. Ty vad är väl
hans hat mot flärden och nöjena annat än Calvinism? Och med
ens, då han talar om Sparta och Atén, dyker minnet av hans
barndoms sedestränga Genève upp för honom. Först seder-
mera blir denna känsla fullt klar för honom, och han kallar sig
då stolt “citoyen de Genève“. I hans Discours hava vi
ock plebejen och vagabonden, plebejen, som ej kunnat till-
egna sig salongernas förfinade umgängessätt och som slungar
ut sitt anatema över kvickheten och de eleganta maneren,
vagabonden, som vill vara sig själv, som har ett behov av
att ställa alla idéer på huvudet och som opponerar mot hela
samhället. Det är allt detta, som ligger bakom hans första
Discours, och som där bryter fram med eruptionens våld-
samhet.
För Rousseau själv fick den uppmärksamhet, som nu kom
honom till del, en avgörande betydelse. Han hade hittills
blott drömt att slå igenom såsom musiker, och nu, redan
med den första lilla broschyr, som han gav ut, fann han
sig stå såsom en berömd författare. Att detta steg honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
