Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - La nouvelle Héloïse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMANENS BETYDELSE 591
det en trång, borgerlig, poesilös katekesreligion, hos Rousseau
däremot är det samma känslosamma, konfessionslösa tro,
som han ytterligare utvecklat i Profession de foi du vicaire
savoyard. Och ej ens moralen är densamma. Visserligen
vill Rousseau predika samma puritanska plikt som den en-
gelske boktryckaren, men han var för mycket poet att
kunna det. Han vill framställa dygdens seger över lidelsen,
men i själva verket visar romanen rakt motsatsen. Den
första delen förkunnar ju naturens rätt gent emot börd och
fördomar. Läsarens sympatier — liksom Rousseaus egna —
följa dock de båda älskande, som hängiva sig åt varandra.
Vad har du väl gjort — skriver Saint-Preux till Julie —
“som mänskliga och gudomliga lagar icke kunna och böra
auktorisera? Vad fattas väl i vår förbindelse annat än offent-
ligheten? Förbliv min! Du är icke brottslig. O, min maka,
min ädla, kyska följeslagarinna, mitt livs lycka, din kärlek
kan ej vara ett brott, men väl att du ej vill skänka mig
den.“ Och den andra delen, som skulle predika pliktens
seger, predikar i stället, att människorna fåfängt söka under-
ordna sig ett moralbud, som är mot naturen. Under ett
dylikt försök krossas de, och Rousseaus roman kunde i själva
verket hava burit samma titel som Maupassants: Fort comme
la mort. Det är i skildringen av denna stora lidelse, som
romanens betydelse ligger. Madame de Pompadour med sin
realistiska uppfattning av kärleken sökte att ridikylisera det
hela: “Quelle mausade créature que cette Julie! Combien de
raisonnements et de babil vertueux pour coucher enfin avec
un homme“. Men samtiden dömde rättvisare. Den nitton-
årige Johan Gabriel Oxenstierna skrev i sin dagbok, då
han tänkte på sin “Themir“: “Jag läste uti La nouvelle
Héloïse. Hon är av allt jag läst i detta slag det vackraste,
det ömmaste och det, som allra mest röjer sanning av den,
som skrivit henne, då så många skrifter i detta ämne äro
skrivna utan några känslor eller utan att röra. Ack Gudar,
var är den tid, då jag själv kunde hava varit ämne till
denna bok. Jag har ock en gång i världen kunnat säga:
O ! Mourons ma douce amie, mourons la bienaimée de mon
cœur! Que faire désormais d’une jeunesse insipide, dont nous
avons épuisé toutes les douceurs“. Och den unge Thorild
skrev: “Det är den första bland böcker! Hundrade gånger
under långa och häftiga kyssar på hans tillbedda blad suckar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
