Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - La nouvelle Héloïse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592 KOMANENS BETYDELSE
jag: nej, Rousseau, ingen kan läsa dig som jag11. För det
unga släktet blev romanen ett evangelium, icke genom sin
pliktförkunnelse, utan genom passionen och idealiteten i
hjältens och hjältinnans kärlek.
Ty detta var något nytt. Det verkliga livets erotik var
vulgärt sensuell, knappt individuell, och den erotiken förstod
madame de Pompadour. Men Rousseaus var på en gång
sensuell och ideell, och det var detta, som grep samtiden.
Väl kan man säga, att redan madame de la Fayette i La
princesse de Clèves skildrat en kvinna, som påminner om
Julie, men färgerna äro bleka och matta, under det att de
hos Rousseau glöda av lidelse. Även Prévost hade skildrat
en kärlek, “stark som döden“, men den saknade den ideella
färgtonen i La nouvelle Héloïse, och Des Grieux hade fallit
utan all strid. Rousseau däremot förenade i sin roman tidens
dygdesvärmeri med den passion, som för den unga genera-
tionen blev det bärande inom diktningen. Det är denna
förening, vi sedan möta i Werther, som är den tyska ätt-
lingen till La nouvelle Héloïse. Hans roman slog vidare an
genom den psykologiska analysen. Det hela är ju såsom
man sagt “en själs historia“, och Rousseau tog här upp
traditionen från den franska klassiciteten och liknar denna
även i det begränsade personantal, med vilket romanen rör
sig. Och icke minst grep han sin tid genom den starka
sentimentalitet, som man framför allt älskade. Det gråtes
och snyftas oerhört i romanen, personerna överväldigas stän-
digt av sina känslor, av sin vänskap, av sin kärlek, av sitt
medlidande, och i denna nya art av retorik var Rousseau
en mästare för sin tid, i viss mån ännu medryckande, så
skeptiska vi än blivit mot all retorik.
Rousseau ville vara moralist utan att lyckas på det sätt
han avsåg. Men väl lyckades han så till vida — och det
betyder mera — att han gav kärleken en ideell innebörd,
som varit främmande för Madame de Pompadours tid. Han
ville ock vara realist, men ej heller här nådde han sitt mål.
Det var ju sin egen historia han skildrade, händelsen var
förlagd till Madame de Warens’ hemtrakt, hon själv var
nog en av förebilderna för Julie, och även namnen hade
ofta lånats från verkligheten — en av personerna heter
Claude Anet — och samtiden trodde ock, att det hela var
ett slags nyckelroman samt att alla personerna existerat i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
