Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - La nouvelle Héloïse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANENS BETYDELSE 593
det verkliga livet. Och dock är det hela oerhört romaneskt.
Personerna — säger Faguet — äro paradoxer liksom hans
idéer. De hava aldrig existerat i det verkliga livet, utan
de äro drömgestalter, som skapats av Thérèse Le Vasseurs
älskare, då han i Montmorencyparken drömde sig in i en
ideell värld. Och man kan väl knappt tänka sig en mer
romanesk och onaturlig situation än den, som förekommer
i den sista avdelningen: en äkta man, som är kär i sin
hustru och inbjuder älskaren till deras gemensamma hem.
Och dock fanns det även här i viss mening en realism.
Romanen ger oss Rousseaus hela personlighet. Det är han
själv, som hela tiden talar, även då Julie och lord Edward
föra pennan, och man har med rätta påpekat, att Julies
karaktär tydligen är tecknad av en man, icke av en kvinna.
Men häri, i detta individuella, personliga, låg till en stor
del bokens tjuskraft, och det var härigenom som Rousseau
blev föregångsmannen för den följande romantiken, för
Byron, för Musset och för alla dessa sedan så beundrade
författare, vilkas dikter i främsta rummet återspegla skaldens
egen personlighet.
Hjälten själv var ock en inom litteraturen ny typ. I det
verkliga livet var hertigen av Richelieu den älskare, vars
otaliga segrar över kvinnohjärtan man beundrade vida mera
än hans seger vid Fontenoy. Richelieu var vacker, världs-
man, spirituell, den överlägsna segerherren utan ett spår av
lidelse och idealitet, snarare imponerande genom sitt lätt-
sinne och sin cynism. Saint-Preux är i allt hans motsats.
Han är idealist, svärmisk, men utan ett spår av esprit, och
häri spårar man Rousseaus och alla rousseauaners motvilja,
nästan hat mot kvickheten. Han är heller ingen sällskaps-
människa; därtill är han för djupt allvarlig. Snarare är han
en — visserligen högt kultiverad — naturens son, inkastad
i ett artificiellt, förkonstlat samhälle, där en översvallande
idealist som han ej kan finna sig tillrätta. Han har ej ett
spår av Richelieus segervisshet och överlägsenhet. Han är
svag, eftergiven, böjer sig i allt för Julies önskningar,
något av ett barn, som en kvinna känner sig skapad att
beskydda, men tillika fylld av en brännande lidelse. Det
var den nya tidens älskarideal, som vi sedan återfinna hos
Werther.
Ett annat drag hos Saint-Preux är hans naturkänsla, och
Schück. Allmän litteraturhistoria. V. 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
