Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Contrat Social
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 0 fi SAMHÄLLSFÖRDRAGET
opponerar sig emellertid Rousseau: “om några rättigheter
kvarstode för de enskilda, skulle var och en, då han i vissa
hänseenden vore sin egen domare, snart göra anspråk på
att vara det i alla. Naturtillståndet skulle då fortfara.“
Rousseau — som, så vida han varit konsekvent, väl borde
hava ansett detta fortlevande naturtillstånd såsom idealet —
ställer sig emellertid på samma ståndpunkt som Hobbes, den
absoluta monarkiens förkämpe, och förklarar, att individerna
genom samhällsfördraget avstått från alla rättigheter, de
haft i naturtillståndet. Men han skiljer sig från Hobbes i
en mycket väsentlig punkt. Enligt den engelska statsrätts-
läraren hade individerna avstått dessa rättigheter till en
enskild, till monarken. Enligt Rousseau avstodos däremot
dessa rättigheter till samtliga de föredragsslutande indivi-
derna själva. Dessa, hela massan, hade därigenom blivit den
enväldige suveränen, och mot dess vilja, la volonté géné-
rale, fanns ingen appell. Erån denna envåldshärskare befa-
rade Rousseau intet förtryck, ty individerna kunde ju icke
vilja förtrycka sig själva. Då nu naturligtvis la volonté
générale endast kunde utrönas genom ett majoritetsbeslut,
följer därav, att minoriteten är alldeles rättslös, mera rätts-
lös än i en enväldig monarki, där härskaren dock bär ett
personligt, åtminstone moraliskt ansvar för besluten. Men
vem bär detta ansvar, då. suveränen är den månghövdade,
oåtkomliga massan? Ingen. Så fanatiskt “troende“ som
Rousseau än var, kunde hän dock ej alldeles blunda för ett
dylikt faktum, och han gör därför ett försök att skilja på
la volonté générale och la volonté de tons. Men han kan
icke genomföra detta uppslag. Det kan ju hända, att majo-
riteten icke är ett sant uttryck för allmänviljan, utan för
vissa enskilda intressen. Huru då skulle förfaras, under-
söker Rousseau icke, men hans lärjunge Robespierre visste
svaret. Ett minoritetsparti — eller varför icke en enskild
individ? — känner sig gent emot majoriteten vara inne-
havare av denna allmänvilja. Därmed har han ock suve-
ränens alla rättigheter, dennes fullkomliga oansvarighet och
skyldighet att krossa alla, som sätta sig upp mot den på
detta sätt fattade volonté générale. Därmed hava vi ter-
reurens statslära.
Liksom Hobbes’ enväldiga monark kunde Rousseaus volonté
générale aldrig hava orätt, aldrig misstaga sig. Denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
