Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Contrat Social - Les confessions
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
608 BRYTNINGEN MED VOLTAIRE
vilken Rousseau i sina tidigare utgivna skrifter svärmat, kan
således svårligen tänkas. Till sin natur var lian individua-
list och antisocial. Här är han rakt motsatsen, en son till
det calvinistiska Geneve. Individen har berövats varje uns
av frihet, och i stället har Rousseau proklamerat massans
obegränsade tyranni samt genom vissa satser ock banat
vägen för en fullständig anarki. Contrat social blev därför,
såsom man sagt: den franska revolutionens “koran“.
LES CONFESSIONS
Under åren 1761 och 1762 stod Rousseau på höjden av
sin skaparkraft; då publicerades hans tre viktigaste arbeten.
Lycklig hade han kanske aldrig varit, men först nu började
den verkliga olyckans tid för honom. Från Eremitaget hade
han flyttat vid julen 1757, efter att ohjälpligt hava brutit
med madame d’Epinay, Diderot och Grimm. Själv hade han
slutat såsom medarbetare i Encyklopedien och hade gripits
av ett ursinnigt hat till hela “den Holbachska ligan“. Att
han och Voltaire skulle bliva dödsfiender var klart. I allt
varandras motsatser voro de varandra lika i en abnorm få-
fänga. Redan genom de båda Discourserna hade Rousseau
blivit Voltaires medtävlare om publikens uppmärksamhet,
sedan hade han kritiserat hans Désastre de Lisbonne och i
sitt teaterbrev anfallit Voltaire på dennes kanske ömmaste
punkt; och nu kommo i hastig följd tre arbeten, som alla
väckte ett rent oerhört uppseende. Voltaire var icke längre
Frankrikes mest populäre författare, utan det var denne
“urmakarpojke“, denne vilde, denne plebej, och det var mer
än slottsherren på Ferney kunde smälta. Och lika inten-
sivt hatade Rousseau den lycklige, rike, kvicke Voltaire, som
tagit hans hembygd i besittning. 1760 skrev han till
honom: “Det är ni, som gör vistelsen i mitt fädernesland
odräglig för mig. Ni tvingar mig att dö i ett främmande
land, berövad all den tröst, som andra döende få, och till
sist kastad på en åtelhög, under det att alla de hedersbe-
tygelser, som en människa kan åtrå, kommit er till del i
mitt fädernesland. Jag hatar er, emedan ni så velat.“
Kriget var således förklarat, och från denna stund förföljde
Voltaire sin fiende med en rad av giftiga nidskrifter, van-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
