Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Les confessions
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ROUSSEAU FLYR FRÅN PARIS 6 0 9
ligen anonyma, och. sökte även att väpna de världsliga
myndigheternas armar mot honom.
Sedan Rousseau lämnat Eremitaget, fick han emellertid
en ny tillflyktsort först hos prinsen av Condé och sedan
hos marskalken och hertiginnan av Luxembourg, som ägde
slottet Montmorency och uppläto en mindre byggnad i parken
åt Rousseau. De visade honom en sällspord välvilja, parad
med en beundran, som tillfredsställde även Rousseaus starka
fåfänga, och de översågo med alla hans besynnerligheter.
Men så kom Emile“ ut, och som vi minnas utfärdade parla-
mentet en arresteringsorder mot Rousseau. Men i själva
verket var saken ej så farlig, som den såg ut. Parlamentet,
som just samtidigt upphävt jesuitorden, ville giva ett bevis
på sin religiösa opartiskhet och slog då ned på författaren
till Emile. Men antagligen lopp denne ingen fara. Rousseau,
som redan förut var sjukligt misstänksam, blev emellertid
häftigt uppskakad och rymde redan samma natt, han mot-
tagit underrättelsen. På vägen mötte han de polisbetjänter,
som skulle arrestera honom, men de endast hälsade, skrat-
tade och läto honom fara vidare. Det hela var således
knappt annat än en komedi. För samma förföljelse som
Rousseau hade både Voltaire och Diderot råkat ut. Deras
skrifter hade mångfaldiga gånger bränts av bödeln, och båda
hade fått vandra i fängelse. De hade likväl tagit saken
lugnt: dylika episoder hörde den tiden till författaryrket.
Men med Rousseau var det en annan sak. Han hade en
ytterst livlig inbillning, under det att varken Voltaire eller
Diderot voro några fantasimänniskor, han var av naturen
misstänksam, och denna misstänksamhet och denna inbill-
ningskraft i förening alstrade hos honom en verklig sinnes-
sjukdom, en förföljelsemani, som med åren alltmera steg-
rades och slutade med en verklig själsrubbning. Att för-
följelsen blott skulle hava varit ett inbillningsfoster, är orätt.
Den var nog verklig, men att den fick denna effekt berodde
på Rousseaus egendomliga psyke.
Till Genève, där den hatade Voltaire bodde, ville han
naturligtvis ej fly, särskilt som rådet i Genève låtit bränna
både Emile och Contrat social samt utfärdat en häktnings-
order mot honom själv. I Bern fick han heller icke stanna,
och han begav sig därför till grevskapet Neuchâtel, som
lydde under Fredrik den store. Där mottogs han med stor
SchUek. Allmän litteraturhistoria. V. 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
