Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Les confessions
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INNEHÅLLET I HOÜSSÈAIÎS CONFESSIONS 611
Vid sin död efterlämnade han ett arbete, som i betydelse
tävlar med de tre stora, för vilka jag förut redogjort. Det
var hans Confessions. Denna “självbekännelse“ hade han
skrivit under den olyckligaste tiden av sitt liv, under åren
1765—1770, men den utgavs ej förrän efter hans död, de
sex första böckerna 1781, de sex sista 1788.
Jag har — så börjar han — “anlagt ett arbete, som
hittills är utan exempel och som icke skall få någon efter-
följd. För mina medmänniskor skall jag framställa en män-
niska i naturens hela sanning, och denna människa är jag.
Jag ensam. Jag känner mitt hjärta och jag känner män-
niskorna. Jag är icke skapad såsom någon av dem jag sett
— jag vågar tro icke skapad såsom något existerande väsen.
Om jag icke är bättre, är jag åtminstone en annan. Om
naturen skulle hava gjort väl eller icke i att krossa den
gjutform, i vilken hon kastat mig, därom kan’ man först
döma, då man läst mig. Låt så domedagsbasunen ljuda,
när den vill. Jag skall infinna mig med denna bok i handen
och ställa mig framför den högste domaren. Högt skall jag
säga: se här vad jag gjort, vad jag tänkt, vad jag varit.
Det goda och det onda har jag berättat med samma öppenhet.
Jag har icke förtegat någon dålig handling, icke tillagt
någon god. Och om det hänt mig, att jag använt någon
likgiltig utsmyckning, har det aldrig varit av annan anled-
ning än att utfylla en lucka i mitt minne. Jag har för-
modat det vara sant, som jag visste, att det kunde vara
det, men aldrig det, som jag visste vara falskt. Jag har
visat mig, sådan jag var, föraktlig och usel, när jag var det,
god, ädelmodig, sublim, när jag det var. Jag har avslöjat
mitt inre, sådant Du sett det, Eviga väsen! Samla om-
kring mig den oräkneliga mängden av mina likar, att de
må höra min bikt, sucka vid mina fel och rodna över mitt
elände. Men låt så var och en av dem med samma ärlighet
blotta sitt hjärta inför din tron, och må en enda, om han
djärves det, säga: jag var bättre än den mannen.“
Flera kritiker hava emellertid bestritt Rousseaus sannings-
kärlek i denna bikt, och de hava även påpekat åtskilliga
felaktiga uppgifter. Men så vitt jag vågar döma, röra dessa
rena oväsentligheter och äro minnesfel, som förekomma i
alla självbiografier, även t. ex i Goethes. I det hela torde
Rousseau därför hava rätt: han har nog aldrig kommit med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
