Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Les confessions
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
612 KARAKTÄREN HOS LES CONFESSIONS
en medvetet falsk uppgift. Knappt kan man heller till-
vita honom någon slug beräkning. Han skulle hava för-
dolt sina särskilt dåliga handlingar, anfört bagatellfel i barn-
domen och ungdomen för att genom denna låtsade upp-
riktighet skaffa sig tilltro för allt det vackra, som han
berättar om sig själv. Enligt min tro var Rousseau alltför
naiv för en dylik beräkning. Men icke dess mindre är det
tydligt, att självbiografien — liksom alla dylika — är en
apologi och att den såsom sådan bör bedömas. Rousseau har
med hänsynslös uppriktighet biktat sig inför hela världen,
icke bara inför Gud Eader, men så fordrar han också —
såsom Gerhard Gran anmärker — skriftemålets rättmätiga
lön: syndaförlåtelse. Och ur denna synpunkt lägger han
ock fakta till rätta. Han är själv livligt övertygad om, att
ingen människa kan vara bättre än han, och från den förut-
fattade meningen bedömer han sig själv och sina medmän-
niskor. Han är alldeles för fåfäng för att kunna göra någon
verklig självanalys, han inser icke, att hans sjukliga miss-
tänksamhet är ogrundad, och han blir därför orättvis. Han
var vidare en fantasimänniska, som aldrig såg verkligheten
sådan den var, utan ofrivilligt omdanade denna. Mot slutet
av sitt liv, då han nedskrev sin bikt, var han för övrigt
icke herre över sin fantasi, utan en själssjuk. Dessa fel
kunna vi emellertid med hjälp av andra källor rätta, och
med alla sina brister äro hans Confessions ett bland de få
arbeten, i vilka vi hava fått en själs historia, och en historia
av gripande sanning. Särskilt tilltalande äro de sex första
böckerna, i vilka han berättar sin ungdoms historia, och
även de sista, som giva ett uttryck åt hans förföljelsemani,
verka icke blott pinsamt. Man tänker här på en gammal
folkföreställning: den plats, där blixten slagit ned, var helig,
och något av en dylik känsla erfar man också här. Ni
frågar mig — skrev Eredrik den store tillrättavisande till
Voltaire — “vad jag tänker om Rousseau: man måste re-
spektera de olycklige. Det är endast låga själar, som falla
över dem.“
Rousseaus oerhörda fåfänga och självbeundran stöta onek-
ligen en modern läsare. Men i själva verket var hans få-
fänga knappt större än Voltaires, ehuru den var mera naiv
och därför tog sig mera oförblommerade uttryck. Och vi
kunna också lättare ursäkta Rousseau. Ty han hade i själva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
