Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spaniens och Italiens litteratur under 1700-talet - Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SPANSKA AKADEMIEN 6 2 3
1739 kom denna nt i sex foliovolymer — den väl bästa
ordbok, som då ännu fanns. Likaså sökte akademien att
stadga den förut mycket regellösa stavningen och påbörjade
även editioner av klassiska spanska författare; de litterära
pristävlingar, som akademien i likhet med den svenska an-
ordnade, tyckas däremot hava haft ett ännu klenare resultat.
En spansk historisk akademi inrättades 1738. De litterära
klubbarna och salongerna voro däremot både färre och mindre
betydande än i andra land, dessutom senare. Den enda
litterära salong, som spelade någon roll, var den, som grevin-
nan av Lemos öppnade vid århundradets mitt och som halvt
hade karaktären av en akademi : Academia del buen gusto.
Den mest berömda litterära klubben, Eonda de San Sebastian,
tillhör århundradets senare del. Men det dröjde länge, innan
den stora publiken åter började få några vittra intressen,
och ett vittnesbörd om allmänhetens ringa läslust har man
däri, att böcker under Filip V:s tid vanligen ej trycktes i
större upplagor än 250 exemplar. Diktningen, för så vitt
någon dylik förekom, behärskades ännu av gongorismen,
och först så småningom började den påverkas av den renare
franska smaken.
Den, som här gick i spetsen, var Ignacio de Luzan från
Aragonien (1702—1754), som 1737 utgav en Poética, i fyra
böcker, i vilka han söker tillämpa Boileaus och Le Bossus
smakläror på spanska förhållanden eller — som han säger
— “för den spanska poesien hävda de regler, som iakttagas
av alla civiliserade nationer“. Arbetet vände sig direkt mot
den spanska gongorismen, och såsom mönster sattes den
franska litteraturen på Ludvig XIV:s tid. Men någon in-
verkan på den litterära produktionen hade Luzan knappast.
En bland de få, som inspirerades av honom, var José de
Hervas, en spansk motsvarighet till vår Triewald och för-
fattare till Sátira contra los malos Escritores de su Tiempo.
Mera betydde då såsom idéspridare en benediktinermunk
Benito Feyjoó, som 1726 började utgivandet av en samling
essayer, något i Spectatorsstilen, men allvarligare och tyngre,
i vilka han sökte göra sina landsmän bekanta med Bacon,
Newton, Leibniz, Pascal och Gassendi, ännu visserligen ytterst
försiktigt, vilket dock icke hindrade, att han råkade ut för
inkvisitionen, ehuru han icke blev fast. Först under Ferdi-
nand VI och Karl III fick litteraturen något mera liv, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
