Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spaniens och Italiens litteratur under 1700-talet - Italien - Metastasio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OPERAN 63 1
erhöll i hans operor. Men om själva musiken i operan ut-
vecklade sig i allt rikare former, trädde däremot texten allt
mera tillbaka och blev ett jämförelsevis underordnat element.
Från början hade ju meningen varit att skapa en modern
motsvarighet till den grekiska tragedien. Men mycket snart
trängde barocken här in, och man kan nästan säga, att
operan blev det mest genomförda uttrycket för 1600-talets
barocksmak. Den hade från en tragedi förvandlats till ett
mytologiskt musikdrama med baletter, praktfulla dekorationer
och kostymer. Så gott som alla konster förenades här: vokal-
och instrumental musik, diktkonst, koreografi, måleri, arki-
tektur och mekanik. Scenerna växlade beständigt: palats,
fängelser, skogar, förtrollade trädgårdar, bland molnen eller
på havet syntes vagnar, dragna av fantastiska djur, i triumf-
tågen skådade man elefanter och lejon, fépalats sprungo
upp ur jorden eller sänkte sig ned ur skyn — således den
fullt genomförda barocken. Denna karaktär bibehöll operan
i stort sett också under 1700-talet, och för att mera åskåd-
ligt visa detta, behöver jag blott redogöra för några av
scenerierna i den opera, Didone abbandonata, med vilken
Metastasio 1723 slog igenom. Första akten spelar i en prakt-
full tronsal, i vars bakgrund man ser den under byggnad
varande staden Karthago. I den femte scenen kommer,
“under en barbarisk musik“ den moriske konung larbas in
med sitt talrika följe, och i tåget föras “tigrar, lejon och
andra gåvor“, som skola föräras Dido. Men ännu prakt-
fullare är operans avslutning. Man ser, huru Karthago
börjar brinna, lågorna närma sig konungaborgen, och till
sist störtar sig Dido i eldhavet, “vid den yttersta himla-
randen börjar havet att svalla och långsamt närma sig palat-
set, allt insvepes i tunga moln“, naturskådespelet blir
allt våldsammare, åskan höres och blixtrar genomkorsa luften.
Till sist segra vågorna över elden, molnen försvinna, himlen
blir åter klar, och ur havet höjer sig Neptunus’ rika och
strålande palats. I mitten av detta synes guden själv,
sittande på en snäcka, som drages av nereider, sirener och
tritoner. Och så sjunger han slutarian.
Denna avslutning verkar ju såsom en barockfresk av
Gruido Reni. Men likväl torde man även inom operan
kunna spåra en påverkan från den franska klassiciteten, och
ser man på texterna, kan man säga, att jesuitbarocken i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
