Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spaniens och Italiens litteratur under 1700-talet - Italien - Metastasio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
632 METASTASIO SÅSOM SKALD
1600-talets italienska opera under det nästa århundradet för-
mildras till en barock, som påminner om Crébillon. Detta visar
sig däri, att textförfattaren nu söker göra sig gällande vid sidan
av kompositören, dekorationsmålaren och maskinisten. Visser-
ligen måste han fortfarande foga sig efter de señares önskningar,
så att dekorationerna ofta växlade, även i samma akt. Men
här försvarade man sig med, att Aristoteles ej påbjudit
rummets enhet. Och på tidens enhet höll man dess strän-
gare. Vidare uteslötos nu de komiska element, som trängt
in i 1600-talets opera, och slutligen började man att ut-
byta de mytologiska ämnena mot historiska. Den, som här
gick i spetsen, var den lärde Apostolo Zeno, vars Lucio
Vero uppfördesl700 och inleder den historisk-heroiska operan.
Zeno gjorde även ett försök att ur operan utmönstra det
underbara och ville inskränka den dominerande plats, som
kärleken hade i alla operor på bekostnad av andra lidelser.
Det senare lyckades icke, och med Metastasio fick man en
librettoförfattare, vars styrka just ansågs ligga i hans för-
måga att skildra den erotiska lidelsen.
Pietro Antonio Domenico Trapassi — ty det var Meta-
stasios egentliga namn — föddes 1698 och dog först 1783,
efter att under ett helt liv hava varit firad och beundrad.
Voltaire satte honom över både Corneille och Racine, och
Rousseau förklarade, att han var den ende levande författare,
som var en hjärtats skald. Såsom karaktär var han visser-
ligen ganska svag, men han var älskvärd, hade improvisa-
torens lätthet att skriva, och hans vers är sällsport melodiös;
även då man blott läser den, sjunger det från den, endast
sällan stöter man i den på några av barockens smaklös-
heter, och den är klar på samma gång den är poetisk. I
färgrikedomen påminner denna vers både om Ovidius och
Tasso. Sin egentliga uppfostran fick Metastasio i Neapel,
och det vilar ock något av Neapels luft över versen, något,
som påminner om Sannazzaro och Marini, en sista avglans
av renässansens romantik. Men operans Racine — som man
ofta kallat honom — var han icke. Racine var, såsom vi
minnas, trots sin vekhet, sträng, strängare än Corneille;
Metastasio var snarast svag, och rent principiellt gav han
sina operor en lycklig utgång. Kärleken är hos honom icke
den stora lidelsen, utan mera ett galanteri i stil med Le
grand Cyrus, och den dramatiska byggnaden saknar alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
