Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spaniens och Italiens litteratur under 1700-talet - Italien - Metastasio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OPERA BUFFA 635
Dessa äro därför rena schabloner, insatta i våldsamt onatur-
liga situationer. Redan innan Metastasio slutat sitt långa
liv, hade det yngre släktet börjat inse detta. Den genera-
tion, som förälskat sig i Saint-Preux, fordrade en annan
art av känsla än den, som kommer fram hos Metastasio,
det frihetsälskande Italien, som i Alfieri fick sin skald, för-
aktade denne kärleksjollrande hovpoet, som ehuru italienare,
under femtio år vistades i Wien, och till sist fick operan
redan under hans sista dagar en ny form. Med Gluck blev
den, såsom jag redan påpekat, klassiskt ren och enkel, och
Metastasio kom då att framstå såsom representanten för en
förskämd barocksmak. Lika förgudad som han förut varit,
lika ringaktad blev han nu. Varken såsom operor eller trage-
dier ville man erkänna hans dramer, och den enda libretto,
som bibehållit sig på scenen, är hans Clemenza di Tito, där-
för att Mozart här skrivit musiken.
Det fanns för övrigt ännu en orsak, varför man skulle
glömma honom. Vid sidan av den opera seria, för vilken
han varit en representant, uppstod en opera bufia, som snart
blev den nästan mest populära — jag behöver blott erinra
om Mozarts Figaros bröllop och Don Juan — och som vid
sidan av den heroiska opera seria kom att intaga samma
ställning som den borgerliga dramen vid sidan av den egent-
liga tragedien. Denna opera bufia var en nyskapelse av
17OO-talet.
Den kör, som avslutade varje akt i en renässanstragedi,
hade i själva verket blott karaktären av en mellanaktmusik.
I komedierna och pastoralerna fogade man däremot in andra
intermezzi, vilka snart också lades in i tragedierna. Dessa
intermezzi voro ibland mytologiska, ibland burleska sång-
spel, och i de stycken, som uppfördes för en större allmän-
het, blevo de senare de vanliga. Särskilt utbildades dessa
små komiska sångspel i Neapel, och från talpjeserna trängde
de in även i operan; ett dylikt komiskt mellanspel förekom
ock i Didone abbandonata. Den, som först utbildade denna
“bufia“ till en mera uppmärksammad och självständig konst-
art, var Giambattista Pergolese, vars Serva padrona upp-
fördes 1730. Dessa äldsta bufibr voro snarast burlesker,
men det dröjde ej länge, innan man började låna ämnena
från samtidens komedier och dramer, och därmed hade operan
från heroisk utvecklats till ett borgerligt musikdrama, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
