Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spaniens och Italiens litteratur under 1700-talet - Italien - Alfieri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
640 ALFIERIS TRAGEDIER
likväl känner sig oupplösligt fjättrad till den man, som
mördat deras far. Någon dylik gestalt förekommer icke
inom 1700-talets franska tragedi. Och ännu högre står
hans Saul. Alfieri skildrar här den ridderlige israelitiske
konungens sista stunder före det avgörande slaget mot fih-
steerna, och han har här lyckats få fram den gripande tra-
gik, som ligger i den bibliska berättelsen, den svårmodets
poesi, som för 1700-talet eljes var okänd, motsättningen
mellan ynglingalynnet hos David och det brutna, hopplösa
hos den åldrige hjälten. Saul träder på morgonen ut ur sitt
tält:
Bel! alba é questa. In sanguinoso ammanto
Oggi non sorge il sole; un di felice
Prometter parmi. — Oh miei transcorsi tempi!
Deh! Dove sete or voi? Mai non si alzava
Saúl nel campo da’ tappeti suoi
Che vincitor la sera ricorcarsi
Certo non fosse . . .
Abner, oh! quanto in rimirar le umane
Cose diverso ha giovinezza il guardo
Dalla canuta eta! Quand’io con fermo
Br’accio la salda noderosa antenna,
Ch’or reggo appena, palleggiava; io pure
Mal dubitar sapea . . Ma non ho sola
Perduto omai la giovinezza.. Ah! meco
Fosse pur anco la invincibil destra
D’ Iddio possente.
Alfieri var — såsom det då hette — en “esprit fort“,
men icke dess mindre lyckas han här efterbilda icke blott
det orientaliskt färgrika språket i bibeln, utan får också
fram den sublima religiösa poesien, denna glödande tro
på Jahves makt, som fyller det Gamla Testamentet, och
han, som till hela sin läggning var retoriker, har här —
möjligen under intryck från Athalie — blivit lyriker ; Davids
skildring av scenen i Nobs tempel övergår nämligen i sång
på ett orimmat, lyriskt versmått.
Men i Alfieris diktning är Saul ett undantag, och i regeln
är han snarast torr. En italiensk litteraturhistoriker yttrar
om honom kanske något för strängt: Metastasio var född
poet, Alfieri ville vara poet, men var det ej. Hans syfte
var ej estetiskt, utan moraliskt-politiskt, och med en viss
rätt skrev han om sig själv: “Förakta trälarna och hata
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
