Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Gottsched och hans tid - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET ENGELSKA INFLYTANDET 661
kom också företrädesvis över Hannover, särskilt över det
1733 instiftade hannoveranska universitetet i Göttingen.
Först inverkade de moraliska veckoskrifterna, som av lätt
insedda skäl slogo ofantligt an i Tyskland liksom i det också
efterblivna Sverige. Redan 1713 kom den första, Der Ver-
nünftler, utgiven i Hamburg, och. sedan följde andra i rask
takt. De viktigaste voro Discourse der Maler, som utgavs
i Zürich (1721) av Bodmer och Breitinger, der Patriot, som
utgavs i Hamburg av ett sällskap (1724), Die vernünftigen
Tadlerinnen (1725) och der Biedermann (1727), som båda
hade Gottsched till redaktör. Tillsammans skall, efter vad
Scherer uppgiver, omkring 500 dylika tidskrifter hava ut-
givits under åren 1713—1800. Men nästan alla sakna
litterär betydelse.
Den övriga engelska litteraturen var, före Klopstocks tid,
föga känd med undantag för Robinson, som i Tyskland
nästan fick en större popularitet än i England. Men Robinson
blev där ett allmänt namn icke blott för alla fantastiska
resebeskrivningar — man hade ock en “Schwedischer Ro-
binson“, som naturligtvis översattes till svenska — utan ock
för äventyrsromaner såsom till exempel Gil Blas och för
satiriskt-didaktiska romaner i allmänhet, vilka icke hava det
bittersta med Robinson att skaffa. Dessa efterbildningar visa
således snarast, huru föga man före Klopstock och Lessing
förstod den engelska litteraturen.
Några nya uppslag på diktkonstens område före Gottsched
finner man således knappast. Mera betydde naturligtvis
vetenskapen, ty här hade man en europeisk storhet, Leibniz,
till vilken man kunde anknyta. Att detta icke skedde med
någon större framgång, berodde till en del på den form,
som Leibniz givit sina undersökningar. Han var en världs-
man, som avskydde allt pedanteri och som därför framlade
sina åsikter i brev, i mindre avhandlingar, men ej i någon
systematisk form, och hans viktigaste arbete blev bekant först
1765. Såsom jag redan i föregående del påpekat, fanns
hos Leibniz något av en upplysningsfilosof, och det var vid
denna sida i hans väsen, som flera av hans lärjungar fäste
sig. De upplysningsferment, som sedan kommo från Eng-
land och Frankrike, hade således i Tyskland en redan upp-
luckrad jordmån, i vilken de kunde utveckla sig. Av en
icke ringa betydelse i detta avseende var Christian Thomasius,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
