Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Gottsched och hans tid - Die Bremer Beiträger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 84 SCHLEGEL OCH SHAKSPERE
till slaget vid Philippi“. Likaså kränkte stycket en annan
av Gottscheds regler: om rummets enhet. Åskådaren -—
skriver han — “sitter på samma ställe; i följd därav måste
också de handlande personerna förbliva på samma plats . . .
I en regelmässig tragedi är det ej tillåtet att ändra skåde-
platsen; där man är, skall man stanna“.
Redan samma år, som Borcks översättning utkom, införde
Schlegel i Gottscheds Kritische Beiträge en uppsats: Ver-
gleichung Shaksperes und Andreas Gryphs, vari han redan
något skiljer sig från Gottsched. Denne hade varit regel-
trognare än t. o. m. Voltaire och ej funnit något gott hos
Shakspere; Schlegel står i det hela på Voltaires ståndpunkt.
Han klandrar liksom denne den regellösa kompositionen, det
vulgära språket i en tragedi m. m., men han har likväl
sinne för styrkan i karaktärsteckningen och för Shaksperes
människokännedom. I en avhandling, som han skrev strax
före sin död: Gedanken zur Aufnahme des dänischen Theaters,
men som först 1764 blev tryckt, har han emellertid hun-
nit vida längre i en sund uppfattning av det engelska re-
nässansdramat i dess motsättning till det fransk-klassiska,
och överhuvud torde denna kritik kunna betraktas som den
förnämsta före Lessing. Engelsmännen, skriver han, brista
ofta i handlingens enhet, men därigenom vinna deras dra-
mer i omväxling och liv. Ej heller iakttaga de rummets
enhet. Men denna får ej uppfattas så kroppsligt som några
smakdomare — d. v. s. Gottsched — gjort, ty att åskåda-
ren sitter på samma bänk, betyder intet för dramat. För-
fattaren har att göra med åskådarens fantasi, ej med hans
kropp, och att dramat hela tiden spelar i samma rum, med-
för en mängd osannolikheter, som engelsmännen undgå.
Karaktärsteckningen i det engelska dramat är väsentligen
olik den franska. Hos engelsmännen finnas flera “ausseror-
dentliche und hochgetriebene“ karaktärer än hos fransmän-
nen, och det gör, att de engelska skalderna ej underlåta
att karaktärisera varje person i skådespelet. Var och en
fåi’ något, som tilldrar sig åskådarens uppmärksamhet, under
det att fransmännen nöja sig med att utarbeta huvudper-
sonernas roller. Engelsmännen draga sig ej heller för ett
kraftigt, ej sällan rått språk för att få fram saken.
Men olikheten mellan franskt och engelskt drama beror
ytterst — och här upptager han en av Voltaires tankar —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
