Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Litteraturen 1750—1770 - Hainbund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAINBUND TOT
samling unga studenter till ett Klopstockförbund, som kalla-
des der Hainbund — nu efter Klopstock och Ossian hade
“heden“ blivit den äkta poesiens hemvist. Medlemmar
voro Bürger, Voss, Hölty, bröderna Stolberg m. fl. Deras
syfte var att återuppliva den forntyska bardtiden, och det
skedde även vid glasens klang, då de i hänförda tal hyllade
Messias-skalden. Men jämte dessa bardkväden odlade de
även sällskapsvisan, som nu igen, tack vare dem, kom på
modet, efter att en längre tid hava varit bortglömd.
Till deras förfogande stod även ett litterärt organ. Två
Göttingerstudenter, Boie och Gotter, hade nämligen 1769
efter franskt mönster börjat en Musenalmanach für das Jahr
1770, som sedermera under en tid årligen fortsattes. Den
första årgången innehåller inga nya uppslag. Men redan
i den av 1771 möta vi Bürger med en dryckessång, och
sedan följa de andra efter. Här höra vi nu för första gången
en tysk lyrik, som så till vida är oberoende av Klopstock,
att de unga författarne här återgått till rimmet.
I ett brev, som Voss skrev till en vän, få vi hela den
stämning, som låg bakom förbundet. På kvällen vandrade
de ut till en by utanför staden. Aftonen var vacker, det
blev fullmåne, och vi överlämnade oss helt åt känslan för
denna sköna natur. I en bondstuga drucko vi mjölk och
begåvo oss sedan ut på fria fältet, där vi träffade på en
liten ekdunge. Det var då vi kommo på tanken att under
dessa heliga träd stifta ett evigt vänskapsförbund. Vi kran-
sade våra hattar med eklöv, anropade månen och stjärnorna
till vittnen och lovade varandra en evig vänskap.
Sedermera fingo sammankomsterna karaktären av bard-
gillen. Boie, berättar Voss, fattade glaset, stod upp och
ropade Klopstock. Var och en gjorde på samma sätt, nämnde
det stora namnet och tömde bägaren i helig tystnad. Någon
kom att nämna Wieland. Ånyo stod man upp och ropade:
Död åt den store sedefördärvaren Wieland, död åt Voltaire!
Detta ungdomsförbund röjer därför kanske bäst det inslag-
av romantik, som fanns hos Klopstockianismen.
Men endast några få år fortlevde detta skaldeförbund,
och då vi åter möta medlemmarna, stå de på ganska skilda
ståndpunkter. För de flesta av dem var der Hainbund
blott en episod i deras ungdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
