Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Litteraturen 1750—1770 - Wieland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DON SILVIO 7 1 1
av att läsa Amadisromaner, blir Don Silvio smått vriden av
de fésagor, han studerar, och tror sig i det verkliga livet
stöta på idel féer och förtrollade prinsessor. I förstucken
form skulle romanen vara en satir icke över fésagan, utan
över den Klopstockska skolans verklighetsfrånvända serafik;
romanen slutar med att Don Silvio genom en jordisk kärlek
botas för sin vurm. Men ehuru detta polemiska syfte nog kan
hava spelat in, märker man det mycket htet, och för Wieland
var själva berättarglädjen tydligen huvudsaken. Tyvärr var
han icke så litet påverkad av den olycksalige Sterne, men
han var alldeles för spirituell för att helt kunna ansluta sig
till dennes pjollermanér, och i allmänhet berättar han kvickt
och ledigt, även om reflexionerna stundom taga ett för brett
utrymme. Någon fiende till fésagan, som han här skall
satirisera, var han alls icke; tvärtom kände han sig tilltalad
av dess överdådiga fantasi, och en av personerna, som repre-
senterar Wielands egen mening, yttrar: “ Bésagornas uppgift
är att verka på vår inbillningskraft, och jag medger, att
jag själv mera tycker om sagor än metafysiska system. Jag
känner folk både från äldre och nyare tid, mycket begåvat
och ansett folk, som på lediga stunder roat sig med att
skriva sagor, och mycket större män än jag, personer, som
ha en långt allvarligare karaktär än den, på vilken jag
vågar göra anspråk, ha föredragit dylika lekverk framför
andra snillealster. Vem älskar t. ex. icke Ariostos Orlando,
som ju i verkligheten ingenting annat är en vävnad av fé-
sagor?“ Citatet är intressant, ty det visar den dragning till
romantik, som Wieland redan nu hade och som med åren
blev allt kraftigare. Glanspartiet i Don Silvio utgöres ock
av en där inlagd saga om prins Biribinker, vilken visser-
ligen är mycket skabrös och som på sin tid väckte — och
fortfarande väcker — anstöt, men som är mycket rolig,
berättad med ett strålande gott lynne och en drastisk komik,
som erinrar om Voltaires Candide. Jag misstänker också,
att Voltaire skulle hava varit belåten, om han skrivit den.
Hans nästa roman, Agathon, kom ut 1766, ehuru den
påbörjats flera år förut. Den är förlagd till det forna Grek-
land, men skall i förstucken form giva Wielands egen ut-
vecklingshistoria och visa, huru en ung idealistisk svärmare
återföres till verkligheten. Den är emellertid ganska tråkig,
mera omständlig, mindre kvick, kanske också mindre osedlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
