Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Litteraturen 1750—1770 - Wieland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 14 WIELANDS NEOKLASSICISJÍ
föregångare och en föregångare, som enligt min mening var
bra mycket mera poet än de själva. Men det kan ju bero
på tycke och smak.
Wieland var deras föregångare även i ett annat av-
seende. Såsom vi erinra oss, hade man redan på 1740-talet
börjat att i Tyskland taga intryck av Shakspere. Men den
första konstnärliga tyska Shakspere-översättningen verkställ-
des av Wieland och förelåg avslutad i åtta band år 1766;
han hade här, helt eller delvis, översatt tjugotvå av Shak-
speres dramer. För det kort därefter följande romantiska
genombrottet fick denna översättning stor betydelse.
Ej heller för den följande nyantiken stod Wieland främ-
mande. Hans fantasi rörde sig helst inom den helleniska
kulturvärlden; dit äro hans flesta romaner och poetiska be-
rättelser förlagda, och dit förläde han ock några dramer,
som han skrev. Från det föregående erinra vi oss måhända,
huru Gluck sökt att ombilda operan till något i stil med
den grekiska tragedien. Hans Orpheus hade väl uppförts
redan 1762, men först med Iphigenia 1774 slog han ige-
nom. Ungefär samtidigt gjorde Wieland ett liknande för-
sök, med Alceste, Ein Singspiel in fünf Aufzügen, som
1773 uppfördes på hovteatern i Weimar med musik av
Schweitzer. Ämnet är antikens kanske skönaste saga, om
den ädla Alceste, som frivilligt väljer döden för att med
detta offer köpa liv åt sin make. Sagan hade behandlats
av Euripides, men Wieland har på ett ganska lyckligt sätt
ändrat både karaktärer och händelseförlopp. Det lilla stycket
har intet av den äldre operans barock, erinrar ännu mindre
om den franska upplysningens retoriska drama, har en verk-
ligt fin lyrik och en ton av klassisk enkelhet och värdighet
över sig. Den unge Goethe var därför ganska orättvis, då
han hånade ner Alceste, ty såsom Scherer anmärker banade
dock Alceste vägen för Goethes Iphigenia.
Med 1760-talet hade Wieland emellertid gjort sin vik-
tigaste insats. 1772 kallades han till Weimer såsom guver-
nör för den femtonårige arvprinsen, och sedan uppdraget
vid prinsens myndighet slutat, stannade han kvar såsom
pensionerat “Hofrat“. Han utvecklade fortfarande en ytterst
flitig litterär verksamhet, skrev flera nya romaner’ — såsom
satiren Die Abderiten, Aristipp m. fl. — flera poetiska be-
rättelser och avhandlingar. Men med 1770-talet trädde ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
