Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Litteraturen 1750—1770 - De tyska upplysningsfilosoferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYSK OCH FRANSK UPPLYSNINGSFILOSOFI 7 2 1
lysningsrörelse, som nu bredde ut sig till allt vidare kretsar,
blev likväl ganska olik den franska.
Denna hade varit väsentligen negativ; den tyska ville
åtminstone vara positiv. Hos fransmännen, särskilt hos
Voltaire, hade upplysningsfilosofien till en stor del yttrat sig
i hån mot kristendomen och religion över huvud; något
dylikt finner man ej i Tyskland. Den tyska upplysnings-
filosofen är djupt allvarlig och hånar aldrig, icke ens Wie-
land, som dock gått i den franska libertinismens skola.
Detta sammanhänger med en mera väsentlig skillnad. Ut-
gångspunkten för den franska upplysningsrörelsen var till
en början den cartesianska rationalismen; den franske filo-
sofen hade på grund av förståndsslut kommit till sin över-
tygelse, och någon religiös känsla hade han icke. Om Vol-
taire likväl höll på Guds existens, så var detta hos honom
blott ett medgivande, ej något, som för honom var religiöst
nödvändigt. För de tyska upplysningsfilosoferna var där-
emot det religiösa och moraliska momentet själva utgångs-
punkten. Vi behöva här blott vända oss till den mest
radikala av dem, Reimarus. Han hade grubblat över tre-
enigheten, men, skriver han, “när jag tänkte på Gud, så
funnos inga personer, och när jag tänkte på en särskild
person utom fadern, så försvunno de övriga personerna för
mig och gingo upp i Gud. När jag således i mina dag-
liga böner länge nog pinat mig med idéen om en treenig
Gud, så såg jag mig nödsakad att stryka bort treenigheten
ur min föreställningsvärld och helt naturligt anropa Gud
såsom min skapare och välgörare. Och så blev jag lugnare“.
Här växte “upplysningen“ således fram ur en religiös kris,
som varken Voltaire eller Diderot hade genomgått. Den hade
ock en moralisk utgångspunkt. Reimarus hade stött sig på,
att de personligheter, som i det gamla testamentet fram-
ställdes såsom “gudsmän“, i själva verket voro så föga sed-
liga, likaså att Gud till sitt egendomsfolk utvalt ett så hård-
nackat och grymt folk som det israelitiska, då dock andra
folk voro vida mera visa och stodo moraliskt högre.
Den tyska upplysningsrörelsen fick därför en helt annan
karaktär än den franska, ej dess aristokratiska, blasfemiska
lynne, dess skeptiska, eleganta konversationston, utan i stället
eft drag, av tysk religiositet och hederlig småborgerlighet,
den : är allvarlig, aktningsvärd, men något trång, och de
Schiick. Allmän litteraturhistoria. V, 46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
