Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Lessing - Miss Sara Sampson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISS SARA SAMPSONS BETYDELSE 739
och Mrs Marwood, som Mellefont presenterar såsom en släkting,
lady Solmes. Emellertid har Sara nyss förut fått faderns
brev, i vilket han tillgivit allt och säger sig vilja betrakta
Meilefont såsom en son. Sara talar glädjestrålande om detta
för Mellefont och den förmenta släktingen, som därav finner,
att situationen för henne är hopplös, och som blir så gripen,
att hon måste avlägsna sig. Men i den nästa akten har
hon fått nytt mod, och i ett samtal, som hon lyckas få
med Sara och i vilket hon fortfarande uppträder såsom lady
Solmes, svärtar hon ned Mellefont och söker samtidigt att
framställa Mrs Marwood såsom en stackars ädelsinnad och
förrådd kvinna, — allt i förhoppning, att Sara skall giva
vika och avstå från Mellefont. Men hon går för långt, och
till sist måste hon erkänna, att hon själv är Mrs Marwood.
Sara får nu en nervattack och av denna begagnar sig rivalen.
Hon låtsas giva henne ett läkemedel, men ger henne i stället
ett gift och rymmer. Hela den sista akten upptages av
Saras dödskamp. Hennes far och hennes älskare försonas
vid hennes dödsläger, hon förlåter Marwood och skiljes
hädan såsom ett helgon. Men inför hennes lik drar Melle-
font fram sin dolk och stöter den i sitt bröst. Endast den
gamle Sir William återstår, som förklarar, att samma grav
skall gömma deras stoft.
En samtida berättar om den första representationen, “att
åskådarna, som under tre och en halv timme åhörde detta
drama, sutto stilla som statyer och gräto“, och Michaelis
skrev i sin tidskrift, att han “aldrig läst något så rörande
som detta sorgespel, något, som så fyllde läsaren med rys-
ning och njutning“. Det sista — “Schaudern und Ver-
gnügen“ — är kännetecknande för 1750-talets fordringar på
ett drama, och dessa fyllde Miss Sara Sampson i rikt mått.
Vår tid har andra krav, men för att rätt värdesätta Lessings
drama måste vi jämföra det med det samtida sorgespelet.
Detta stod mycket lågt. I Frankrike hade man knappt
annat än Voltaires tragedier, som redan började förefalla
samtiden kalla, och de Belloy och Baculard D’Arnaud hade
ännu ej börjat. Ej heller hade Diderot ännu framlagt sina
idéer om le genre sérieux, och som bekant vågade han själv
ej skriva någon tragédie bourgeoise. I Tyskland låg dramat
ännu i sin linda. Man behöver ej jämföra Lessings Miss
Sara Sampson med Gottscheds mer än tjugo år gamla Ster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
