Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Lessing - Miss Sara Sampson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 42 MEDEA OCH MISS SAEA SAMPSON
hans kärlek, och. då detta ej lyckas, mördar hon sina och
lasons barn, skänker Kreusa en förgiftad klädnad, som vållar
hennes död, samt flyr så bort från skådeplatsen för sitt
brott.
Men detta är ju alldeles samma förlopp som i Miss Sara
Sampson. Marwood är blott en modern kopia av Medea —
att hon vill, men ej lyckas döda sin och Meilefonts dotter,
var ett medgivande åt den nya tidens mera humana uppfatt-
ning — och även lason och Kreusa gå igen i Meilefont och
Sara, ehuru dessa huvudsakligen modellerats efter Lovelace och
Clarissa. Redan nu finna vi således, att Lessing i praktiken
sökt tillämpa det program, han sedan teoretiskt framlade:
att förena antik och modern dramatik, samma program, som
sedermera blev den tyska nyantikens. Men i det yttre
märkes det antika inslaget icke, och då man utan litteratur-
historiska förutsättningar läser Miss Sara Sampson, gör stycket
endast och allenast intryck av ett borgerligt sorgespel.
Hettner har bedömt det efter sin tids estetiska måttstock.
Hjältinnan, säger han, har icke någon oförsonbar tragisk
skuld, utan har endast begått ett felsteg. Katastrofen
springer ej fram ur hennes skuld, utan beror på en hämnd-
girig kvinnas svartsjuka. Den sedliga rättvisan represen-
teras av en fallen kvinna, och det hela är en intrigtragedi.
Det må vara, sant, och man kan också medgiva, att dialogen
mera är bokspråkets än den naturliga samtalstonens, att
karaktärerna ej äro lånade från verkligheten, utan från ett
antikt drama och en roman, men ser man saken ur syn-
punkten av 1700-talets estetik, blir omdömet ett annat.
Enligt Dubos, för vars åsikter samtidigt en redogörelse läm-
nades i Lessings Theatralische Bibliothek, var diktens upp-
gift att sätta passionerna i rörelse, och den dramatiker stod
därför högst, som mest kunde uppröra och rycka åskådarna
med sig. Men det var just detta, som Lessings drama för-
mådde, och jag har nyss anfört några yttranden om de
strömmande tårar, med vilka det mottogs. Vidare rörde det
sig inom åskådarnas egen miljö. Diderot, som i en fransk
tidning anmälde dramat, betonar just detta. Iphigenia fram-
kallar icke vår rörelse, därför att hon är Ágamemnons
dotter, Klytemnestra icke därför att hon Tyndareos’, utan
därför att den ena är dotter, den andra moder; endast däri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
