Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Lessing - Laokoon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
764 LESSINGS FÖRSTA KRITIKER
bara och för honom egendomliga hans vägar än äro; frans-
mannen når det nästan aldrig, ehuru han beträtt den banade
stigen. Näst Sophokles’ Oidipus finnes det i världen intet
stycke, som mera sätter våra lidelser i svallning, än Othello,
Kung Lear och Hamlet. Har Corneille skrivit ett enda
sorgespel, som blott rört oss hälften så mycket som Voltaires
Zaïre? Och hur djupt står ej Zaïre under Othello, varav
det blott är en svag kopia och varifrån Orosmanes hela
karaktär lånats.“
Redan här har Lessing således sitt kritiska program klart :
ett drama skall vara nationellt, ej en kopia av ett annat
folks. Vidare vänder han sig mot dogmen om den franska
klassicitetens överlägsenhet, och praktiskt taget är han den
förste, som här höjer upprorsfanan. Voltaire, eljes så radikal,
hade icke vågat det och hade själv, frånsett några mindre
väsentliga punkter, troget sökt ansluta sig till klassiciteten.
Diderot, som vid denna tid började få ett stort inflytande
på Lessing, hade visserligen sökt bana vägen för ett nytt
drama, men han hade icke brutit med det gamla, och den
engelska kritiken hade föga sysselsatt sig med teatern. Les-
sing var här således banbrytaren samt därigenom ock en
föregångsman till Sturm und Drang.
Utgångspunkten för hans kritik av det fransk-klassiska
dramat är denna. Corneille — mot vilken han särskilt
vänder sig — tror sig hava skapat ett drama, som i modern
form är det antika. Det har han icke gjort, han har miss-
uppfattat hela antiken och hans efterbildning är därför
grundligt förfelad. Det fransk-klassiska dramat duger därför
icke längre såsom mönster. Shakspere, som icke kände
Aristoteles och Sophokles, har däremot, blott av naturligt
snille, skapat ett drama, som i allt väsentligt fyller antikens
fordringar och bör därför snarare vara de modernas förebild.
Men normen är fortfarande, för Lessing lika väl som för
Corneille, antiken.
Det program., som han här i grunddragen framkastat,
utvecklade han sedermera i sina två förnämsta kritiska
arbeten: Laokoon och Hamburgische Dramaturgie. Laokoon,
som utkom 1766, blev aldrig fullbordad, och den första
delen blev den enda. Utgångspunkten var Winckelmanns
ungdomsarbete Gedanken über die Nachahmung etc., där
han kommit att tala om den bekanta Laokoongruppen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
