Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Lessing - Laokoon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LAOKOONS INNEHALL 765
han — inom parentes sagt — då ännu icke sett och knappt
heller någon annan, ty Laokoon befann sig sedan 1565
inlåst inom dörrar i Vatikanens Belvedere. Vergilius, som
skildrar Laokoons död, låter honom skrika av smärta, men
skulptören förstod enligt Winckelmann bättre sin konst och
visar oss en man, som med en stor själs kraft bär sitt
lidande. Winckelmann, som icke reflekterat över skillnaden
mellan dikt och bildande konst och som i allmänhet i antiken
blott såg den lugna, passionsfria skönheten, fann häri ett
företräde hos skulptören framför skalden. Men just denna
skillnad gav Lessing anledning till att undersöka poesiens
och den bildande konstens olika uppgifter, uttrycksmedel
och deras därav betingade möjligheter. Även antikens största
skalder, såsom Homeros och Sophokles, ryggade, såsom han
påpekar, ej tillbaka för att låta heroerna skrika av smärta;
så göra Philoktetes och Ajas, t. o. m. Ares. Men en antik
bildhuggare framställer inga dylika gestalter. Varpå beror
nu denna skillnad? Därpå, att för den bildande konsten,
som arbetar för ögat, är uppgiften att återgiva kroppslig
skönhet, och då är det ett fel att giva figuren en öppen,
förvriden och skrikande mun, ty detta är oskönt. Det vore
även orätt, ty därigenom skulle skulptören hava för alltid
förstelnat en ögonblickssituation. Skalden däremot fram-
ställer ej sina gestalter i åskådlig form, och det är då
betydelselöst, om Vergilius’ Laokoon skriker eller ej, ty det
se vi icke. Den allmänna meningen, som likställer poesi
och konst samt anser poesien som en målning i ord, är i
följd härav alldeles falsk. En dikt kan vara förträfflig,
men omöjlig att återgiva i ett måleri — t. ex. Miltons
Paradise Lost —, och Kristi passionshistoria, som icke är
en dikt, har framkallat en oöverskådlig rad av konstverk.
Den bildande konsten och poesien hava nämligen olika
uttrycksmedel. Den förra begagnar figurer eller färger, den
senare ord, som följa efter varandra i tiden. Föremål, som
befinna sig bredvid varandra i rummet, kallas kroppar, och
det är dessa kroppar, som den bildande konsten skall av-
bilda. Poesien däremot rör sig med handlingar, som följa
efter varandra i tiden. Således — i det ena fallet ett bredvid
vartannat, i det andra ett efter vartannat. Så till vida gripa
de visserligen över i varandra, att måleriet antydningsvis
genom kropparna kan uttrycka en handling, och å den andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
