Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Lessing - Hamburgische Dramaturgie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
776 DRAMA.TURCUENS BETYDELSE
de således icke för utan mot sig. Men trots sin förkärlek
för det romantiska dramat, för Shakspere och Lope, satte
Lessing icke upp någon ny auktoritet. Han framhåller aldrig
skillnaden mellan antikt och modernt drama, och karak-
täristiskt för honom är, att han söker grunden till Shaksperes
överlägsna konst i dess överensstämmelse med antikens.
Aristoteles var för honom fortfarande den store smakläraren,
Sophokles det oupphinneliga mönstret; han endast uppfattade
dem på ett annat sätt än fransmännen. Han förberedde
således närmast nyantiken, och till det romantiska drama,
som uppstod under hans sista tid, med Goethe, ställde han
sig snarast avvisande, ehuru just han genom sin kritik banat
vägen för detta. Men han och romantikerna sågo uppgiften
från alldeles olika sidor. Lessing var en upplysningstidens
son, och hans kritik var upplysningstidens, icke romantikens.
Han hade sett skarpare än Voltaire, Diderot och de andra,
som, trots alla ansatser, ej vågat eller kunnat bryta med
denna klassicitet, för vilken de i själva verket stodo så
främmande. Men romantiken inledde Lessing icke.
Hans kritik är överlägsen, både den fint bildade smak-
domarens och den skarpe vetenskapsmannens. Men den brast
i en punkt: han uppskattade aldrig den franska klassicitetens
verkliga skönhet, och det är betecknande, att Racine blott
namnes ett par gånger, fullkomligt i förbigående. De, som
han anfaller, äro Corneille och Voltaire. Men ingendera
representerar den franska klassiciteten utan barocken. Cor-
neilles Rodogune betecknar just hans återfall i denna barock,
och Voltaires drama var, såsom vi sett, icke klassicitetens.
Vad Lessing anföll var därför i själva verket Gottschedia-
nismen, den osjälvständiga efterhärmningen av en utländsk
epigonlitteratur. Han var en tysk patriot, som ville av-
skudda sitt folk det främmande oket och skapa ett nationellt
drama. Att han då blev orättfärdig mot förtryckaren, var
både naturligt och ursäktligt. Sedan han i det åttionde
brevet uttalat sin generella förkastelsedom över det franska
dramat, börjar han det nästa: Men har jag därmed sagt,
att ingen fransman är i stånd att skriva en verkligt rörande
tragedi? Jag skulle blygas, om något dylikt fölle mig in.
Tvärtom är jag övertygad om, att intet folk i världen fått
några vissa bestämda själsegenskaper, som de andra sakna.
Visserligen säger man den djupsinnige engelsmannen, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
