Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - De fristående nyromantikerna - Kleist och frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄTCHEN VON HEILBRONN 359
tolvslaget på nyårsnatten ljöd, hade han, som alla trodde,
dött. Han låg orörlig, utan andehämtning. Men när han
vaknat ur dvalan, berättade han, att en ängel hade fört
honom till en ung flickas sovrum, hon hade öppnat ögonen
och sett på honom samt viskat: “min höge herre“. Men
så hade synen försvunnit, och han hade åter kommit till
medvetande.
I den femte akten få vi upplösningen, som ock är hållen
i folksagans stil. Den elaka Kunigunda har velat förgifta
Kätchen, men hon hade blivit räddad. Så upptäckes det,
att Kätchen i verkligheten är kejsarens dotter, och hon blir
nu grevens brud, även här med användandet av ett drag,
som återfinnes i folksagan. Grevens och Kunigundas bröllop
skall firas, Kunigunda står smyckad till brud och följet
skall just inträda i kyrkan. Då utropar en härold kun-
görelsen om förmälningsakten mellan riksgreve Friedrich
Wetter von Strahl och — prinsessan Katarina av Schwaben,
kejsarens dotter. Kunigunda söker tränga sig fram, men
brudgummen stöter henne tillbaka: “Giftblanderska!“ Och
så tåga Kätchen och hennes riddare in i kyrkan.
Här hava vi den tyska nyromantikens främsta sagospel,
vida överlägset Tiecks falskt naiva, innerst så pedantiskt
torra försök. Måhända hade det varit till fördel, om Kätchen
icke hade fått fullt så mycket av de lyckans håvor, som
sagan slösar på sina hjältinnor, om hon fått förbliva den
hederlige vapensmedens dotter. Men det är också den enda
anmärkning man kan göra, och få moderna stycken äga så
mycket av den äkta sagans poesi.
Den dragning åt mystik, varom Kätchen von Heilbronn
vittnar, återfinnes ock i Kleists väl mest betydande drama,
Der Prinz von Homburg, och det är endast därigenom detta
stycke sammanhänger med nyromantiken. Ty dramats huvud-
syfte är rakt motsatt den etik, som förkunnats av Friedrich
Schlegel. Der Prinz von Homburg är nämligen programmet
för det nya Tyskland, det, som föddes efter Jenaslaget, en
pliktkänslans och disciplinens apoteos.
Den första scenen verkar såsom en graciös akvarell.
Teatern föreställer slottsträdgården i Fehrbellin. Under en
ek sitter den store kurfurstens frände prinsen av Homburg,
“halvt vaken, halvt sovande“ och binder på en krans. I
själva verket befinner han sig i ett somnambuliskt tillstånd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
