Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - De fristående nyromantikerna - Kleist och frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEB PRINZ VON HOMBURG 361
tapperhet, och det blir han, som avgör den glänsande segern.
Men belöningen blir en helt annan än han väntat. Strålande
av segerlycka infinner sig prinsen hos kurfursten och lägger
ned för honom de fanor, han erövrat. Men sedan kurfursten
förvissat sig om, att det varit prinsen, som anfört rytteriet,
ger han blott en kort befallning: “tag värjan från honom.
Han är arresterad.“ Prinsen hade handlat mot order och för-
stört hela bataljplanen. Hade han ej gripit in i otid, hade
svenskarnes reträtt blivit avskuren, och faktiskt hade han
således förstört den avgörande segern.
Då den tredje akten börjar, har krigsrätten redan av-
kunnat sin dom över prinsen: dödsstraff. Men denne tar
saken fullkomligt en bagatelle: hans höge frände kurfursten
vill spela Brutus, men naturligtvis skall han aldrig låta
domen gå i verkställighet utan göra nåd. Så småningom får
prinsen likväl klart för sig, att det gäller allvar och att
kurfursten skall skriva under, och nu gripes han av den
vildaste förtvivlan. Detta parti, som mycket blivit klandrat,
är kanske det bästa i hela dramat. Man har funnit det mot-
sägande, att en hjälte som prinsen, vilken på slagfältet sett
döden i ögonen utan att blinka, rent av blir feg. Men det
är en väsentlig skillnad mellan att dö hjältedöden och dö
en förbrytares död, och det är i mina ögon ett överlägset
fint psykologiskt drag, att prinsens starka livskänsla nu kom-
mer fram. Kleist själv, med vilken livet dock så omilt farit
fram, hade denna känsla, och det fullständiga undertryckan-
det av denna instinktiva, naturliga kärlek till livet, är ett
barbariskt ideal, som kan passa för rödskinn och nordiska
vikingar. Homeros’ hjältar blygdes aldrig att visa fruktan
och smärta. Ajas skriker, då han såras, Hektor flyr och
Akhillevs bävar tillbaka för dödens hemskhet. Av samma
art är prinsen av Homburg. Han får företräde hos kurfurstin-
nan och bönfaller, att hon skall lägga sig ut för honom. På
vägen till henne har han gått förbi den plats, där man vid
fackelsken grävt den grav, i vilken han några timmar senare
skall sänkas ned, och han hade gripits av förtvivlan:
O Gottes Welt, o Mutter, ist so schön!
Lass mich nicht, fleh’ ich, eh die Stunde schlägt,
Zu jenen schwarzen Schatten niedersteigen!
Mag er doch sonst, wenn ich gefelht, mich strafen.
Warum die Kugel eben muss es sein?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
