Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Chateaubriands skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LE GÉNIE DU CHRISTIANISME 6 6 7
där han är tillsammans med sin Gud! Skogarna äro för
honom fyllda av en gudomens oändlighet, under det att de
förut på alla håll begränsats av dessa löjliga gudahjordar.
Fördjupa dig i de amerikanska urskogarna, som äro lika
gamla som världen — vilken djup tystnad råder där ej,
sedan vindarna gått till to! Vilka okända röster, när de
åter börja susa! Och havet! De gamle sågo däri blott
Neptunus’ palats eller Proteus’ grotta — i detta hav, som
ger oss ett mått på vår egen själs storhet, denna oändlig-
het, som hos oss föder ett obestämt begär att lämna detta
liv för att uppgå i naturen och sammansmälta med dess
upphovsman! De grekiska templen voro sköna, men Gud
kan man ej dyrka i dem såsom i de gotiska katedralerna i
Reims och Paris, dessa mossbelupna helgedomar, under
vilkas golv våra förfäder vila. Man kan ej träda in i en
gotisk kyrka utan att känna ett slags frossbrytning och en
känsla av det gudomliga. Det forna Frankrike lever där
upp på nytt, man tror sig där skåda egendomliga dräkter,
olika våra dagars, man minnes icke blott revolutionerna,
utan ock forna tiders idoga borgerliga arbete. Ju mera
fjärran dessa tider ligga, dess mera trolska förefalla de oss,
dess mera fylla de oss med tanken på människans intighet
och livets snabbhet. Den gotiska konsten med dess bar-
bariska proportioner har därför en för den egendomlig
skönhet. Ruinerna av dessa kristna kyrkor hava en tjus-
ning, som övergår Greklands och Roms. Särskilt gäller
detta de engelska, belägna under en molnhöljd himmel och
vid stranden av ett hav, där vindarna tjuta. De få över
sig något stort och dystert, något av Sinaiguden. När
vandraren slår sig ner på en brusten altarsten i en dylik
ruin, gripes han av traktens dysterhet: dimmiga sandbankar,
dalgångar, ur vilka några gravvårdar sticka upp, bäckar,
som skönjas genom töcknet, några rödlätta tallar, som skjuta
upp ur en naken snöskreva.
I denna stil fortsätter arbetet. Chateaubriand kan ej ge
några bevis. Men han ger stämningar, och för det syfte
han hade var detta i själva verket viktigare. Ty därmed
skapade han den jordmån, ur vilken en religion kunde växa
upp, och med all sin filosofiska omöjlighet är Le Génie du
Christianisme därför en märkessten i den religiösa renäs-
sansens historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
