Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Lamartine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 7 ß LES MÉDITATIONS
“O temps, suspends ton vol! et vous, heures propices,
Suspendez votre cours!
Laissez-nous savourer les rapides délices
Des plus beaux de nos jours“
“Aimons donc, aimons donc! de l’heure fugitive,
Hâtons-nous, jouissons !
L homme n’a point de port, le temps n’a point de rive ;
Il coule, et nous passons!“
Men såsom nästan alltid líos Lamartine slutar också denna
dikt i vemod, ty vemodet är det genomgående draget i
hans diktning. Han är elegiker. Känslan är aldrig våld-
sam, aldrig stark, han är en stilla drömmare och därför vida
mera sann än Chateaubriand. Han är heller icke trött och
blaserad som denne, utan resignerad, en skald för de vackra
höstdagarna, da bladen falla av och förgängelsen synes stunda,
men då färgspelet i naturen är rikare än annars. Det är
denna äkta Lamartineska stämning, som kommer fram i den
dikt, som inleder hela samlingen, L’Isolement, och vilken
tonar ut i denna melodiska strof:
Quand la feuille des bois tombe dans la prairie,
Le vent du soir s’élève et l’arrache aux vallons;
Et moi, je suis semblable à la feuille flétrie:
Emportez-moi comme elle, orageux aquilons!
Den troligen sist skrivna dikten i samlingen, L’Automne,
står nog högst, och särskilt vacker synes mig en strof, i
vilken han uttrycker höststämningen:
Oui, dans ces jours d’automne où la nature expire,
A ses regards voilés je trouve plus d’attraits;
C’est l’adieu d’un ami, c’est le dernier sourire
Des lèvres que la mort va fermer pour jamais.
Egendomligt nog kom den första upplagan av Meditations
ut anonymt, ty Lamartine hade den ogrundade föreställ-
ningen, att hans skaldskap skulle skada honom i den karriär,
han nu tänkte börja. Han ville nämligen bliva diplomat.
Men i verkligheten hade hans litterära framgång en alldeles
motsatt effekt. Av konungen fick han en pension och ut-
nämndes till attaché vid den franska beskickningen i Neapel,
och samtidigt gifte han sig med en ung, förmögen engelska —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
